1763. Detta välbehag eller den verkliga freden mellan människorna är således inte något som kan ordnas eller skapas rent polisiärt. Här återkommer vi alltså till att hela mänsklighetens fredsproblem är en fråga om en inre känsla, ett sympatianlag av en dimension och en organisk struktur som måste skilja sig från den som hittills varit rådande bland de hundraprocentigt enpoliga väsendena av båda könen. Det är helt klart att det hos väsen, vars sympatianlag till sin struktur är precis sådana som djurens, omöjligt kan uppstå annat än en motsvarande djurisk sympati eller det mentala förhållande som är livsbetingelsen bland djuren och som kan uttryckas med orden: "Var och en är sig själv närmast." Självbevarelsedriften måste vara det allt överskuggande. För den måste alla andra hänsyn vika. Det är denna allt överskuggande självbevarelsedrift som hos människan kulminerar eller blomstrar i ren självdyrkan eller medveten självtillbedjan. Och detta måste från en viss synpunkt sett sägas vara helt strålande. Människan har varit i stånd att med sina intellektuella eller andliga förmågor, som ligger högt över det vanliga djurets förmågor, skapa sig försvars- och angreppsvapen som är tusen och åter tusen gånger effektivare än djurets vanliga tänder, klor och andra stridsmedel. Hon har alltså kunnat förbättra de djuriska förhållandena, egenskaperna och anlagen ända till genialitet. Hon kan utrota en motståndare med hjälp av själva naturen eller elementens miljontals hästkrafter, vare sig det sker i luften, på jorden, på havet eller under vattnet. Och människorna har också, såväl vad gäller nationsgränser som det ekonomiska och det mentala området, ordnat allt enligt principen "den starkares rätt". De har bringat det djuriska psyket till genialitet. Det jordiska människoriket utgör det fullkomliga, kulminerande djurriket. Det överglänser alla andra djuriska väsensarter på jorden. Varför är då inte jordmänniskorna tillfreds? Dessa sagolikt eller genialt begåvade "djur" borde väl vara lyckliga i ett kulminerande "djurrike". Att människorna inte desto mindre är mycket långt ifrån att vara lyckliga, och omöjligt kan bli lyckliga i det fullkomliga djurriket, utan önskar, hoppas, ber om och kämpar för ett kommande fredsrike, det vill säga ett rike där det djuriska livets egenskaper inte behärskar väsendena, ett rike som inte är grundat på "den starkares rätt", utan på rättfärdighet och rättvisa för alla, är ett klart tecken på att människan inte längre är ett verkligt, renodlat djur. Rent psykiskt har hon i viss mån blivit ett annat väsen, ett väsen med en mer sympatisk och human inställning. "Rättfärdighet i stället för makt" och "rättvisa åt alla" är ju egenskaper som djuret inte känner till utanför sitt parnings- eller fortplantningsområde och förhållandet till sin avkomma.