Martinus: Livets Bog, del 5, st 1764

1764. När det hos människan förekommer sådana psykiska tendenser som går i riktning mot större sympati mellan väsendena inbördes och en längtan efter rättvisa för alla, en längtan efter rättfärdighet, så är det här fråga om psykiska anlag som absolut inte har med det sexuella enpoliga tillståndet hos de två könen att göra. Det är inte någon parningssympati eller drift att beskydda avkomman som här gör sig gällande. Att föreställa sig att dessa anlag enbart beror på en mer utvecklad intelligens, är själva kulminationen av övertro. Det är ett alltigenom känt faktum att det rena intelligensväsendet är ett mentalt sett mycket kallt, egoistiskt väsen, som på alla vis brukar sin intelligens som ett medel att finna ut hur det på bästa sätt kan utnyttja andra till sin fördel eller leva på andras bekostnad. Om den intelligenta människan inte gör det, är detta genast ett bevis på att det i hennes psyke förekommer anlag som motarbetar hennes bruk av intelligensen. Dessa anlag kan inte vara något annat än de ovannämnda begynnande nya sympatianlagen. Intelligensen är i sig själv endast en neutral förmåga som kan brukas likaväl i själviskhetens som i osjälviskhetens tjänst, allteftersom dess upphov är själviskt eller osjälviskt. Hur vi än vänder och vrider på problemen, kan vi inte komma ifrån det faktum att det hos människan existerar en begynnande utveckling av nya psykiska egenskaper, som mer och mer får individen att känna en växande sympati för medväsendena. Denna växande sympati kan absolut inte baseras på det enpoliga könstillståndet, eftersom detta tillstånd just kolliderar med varje slag av sympati som ligger utanför parningstillståndet och de därmed förknippade företeelserna. Att det således finns två slag av sympatianlag hos den jordiska människan, har länge varit ett känt förhållande, även om man är helt okunnig om de nya anlagens speciella natur och berättigande. Av dessa två slag av sympatianlag utgör det ena den enpoliga sexualiteten eller den rent djuriska hanköns- och honkönsmässiga parningsdriften, som befordrar fortplantningen och svarar för artens fortbestånd på basis av självbevarelsedriften, medan det andra slaget utlöser den sympati som är ett utslag av absolut eller verklig kärlek, det vill säga den totala osjälviskheten eller begäret efter att "hellre själv lida än se andra lida", eller den sympati som bestämmer eller reglerar vad man kan "förmå sig att" göra av "ont" mot sina medväsen eller sin nästa, den förmåga som också ligger till grund för vår medlidandeförmågas kapacitet. Det rent djuriska väsendet, tigern eller något annat rovdjur, som inte är påverkat av någon samvaro med människan, känner inte alls något medlidande inför sitt offer. Detsamma är ju också fallet med den råa, maskulina "riktiga mannen" och det motsvarande honkönsväsendet. Här finns inga utvecklade sympatianlag eller psykiska egenskaper utanför fortplantningsprocessen. Återigen har vi alltså fått bekräftat att vi, för att kunna lösa jordmänsklighetens framtidsgåta, måste uppehålla oss vid dessa i jordmänniskan spirande groddar till de nya sympatianlagen och grundligt sätta oss in i deras ursprung och uppgift. Endast genom ett sådant studium ser vi hur den fullkomliga människan skiljer sig från djuren och uppenbarar sin egen särart. Endast genom kännedomen om dessa anlags struktur och verkningar blir "Guds avbild", det vill säga det slutliga målet för den jordiska människan, till verklighet eller faktum.

Föregående

Nästa