Martinus: Livets Bog, del 5, st 1765

1765. Vi har nu kommit så långt i studiet av det jordmänskliga psyket, att vi kan se att den jordiska mannen och kvinnan är något mer än enbart ett hankönsväsen respektive ett honkönsväsen. Det finns något i deras psyke som det av människor opåverkade vilda djuret inte har. Detta "något" är mer synligt eller framträdande ju högre utvecklat väsendet är, medan det i motsvarande lägre grad är närvarande ju primitivare eller närmare djurstadiet väsendet är. Det är just detta "något" som kännetecknar skillnaden mellan djurets och människans psyke. Det är med andra ord detta "något" som gör att människan just är "människa" och inte "djur". Skillnaden mellan "människa" och "djur" är alltså inte i någon högre grad baserad på olikheten hos deras kroppar. Jordmänniskans kropp är i princip densamma som djurets. Här kan det endast vara tal om ett slags gradskillnad, inte om någon artskillnad. Skillnaden mellan de två väsensarterna är i stället nästan helt av psykisk art. Det ovannämnda "något" är således något rent psykiskt, det vill säga något rent medvetandemässigt. Medan djurets medvetandesfär endast rymmer själva självbevarelsedriften med dess parnings- eller fortplantningsprocesser och därmed nära förknippade företeelser, rymmer jordmänniskans medvetandesfär inte bara denna parningsdrift, som ju alltjämt är fundamentet för hennes arts fortbestånd, utan den rymmer också början till en annan drift som i tilltagande grad hos väsendet underminerar den från djuret nedärvda självbevarelsedriften och tillhörande företeelser. Denna nya drift är en diametral motsats till självbevarelsedriften och kommer därför som sagt att efter hand långsamt underminera den. Därigenom blir den jordiska människan ett väsen som skiljer sig från djuret genom att det befinner sig i konflikt med sig självt. Djuret kan inte komma i konflikt med sig självt. Det kan endast komma i konflikt med andra väsen. Dess eget väsen styrs fundamentalt av dess instinkt, som är så utvecklad att den får djuret att leva i hundraprocentig kontakt med sin självbevarelsedrift och sina livsbetingelser. Om den långt komna människan lever på detta sätt, kommer hon förr eller senare in i det själsliga tillstånd eller den kris som vi kallar "samvetskval". Jordmänniskan kan alltså avvika från djurets tillstånd och följa andra lagar än självbevarelsedriftens eller den djuriska instinktens. Det är denna nya sida i jordmänniskans natur som skiljer henne från det hon i övrigt har gemensamt med djuret.

Föregående

Nästa