Martinus: Livets Bog, del 5, st 1767

1767. Eftersom den jordiska människan alltså i sig rymmer två konträra processer, en som bryter ned djurets natur och en som bygger upp motsatsen till denna natur, nämligen "den riktiga mänskliga", är hon som nämnts på förhand dömd att vara ett väsen som mer eller mindre befinner sig i konflikt med sig självt, helt bortsett från den konflikt eller strid med medväsendena som hon ständigt befinner sig i och som den resterande delen av det djuriska psyket i hennes medvetande ständigt åstadkommer. Denna begynnande nya företeelse i jordmänniskans medvetande beror således på en växande sympati- eller kärleksförmåga och den därav framkallade rena osjälviskhet som det vilda djuret totalt saknar. Det helt vilda djuret kan bara utlösa svaga tillkännagivanden av sympati i själviskt syfte eller som led i sin självbevarelsedrift, såsom i parningsakten eller fortplantningsprocessen, det vill säga i sitt förhållande till maken/makan och avkomman. Det känner inte till någon lag som bjuder det att älska andra väsen lika mycket som sig självt. Det känner endast den lag som betingar att "var och en är sig själv närmast". Det kan därför inte komma att ångra eller beklaga handlingar det har begått, såsom fallet är med människan. Den gängse kulturmänniskan lever varje dag mer eller mindre i förtrytelse och förargelse och ånger över sig själv, över handlingar som hon på grund av sin djuriska drift har begått, men som hon på grund av sitt osjälviska eller mänskliga psykes tillväxt finner ovärdiga och därför efteråt i själva verket önskar ogjorda. Det är detta missnöje eller denna konflikt med sig själv som människan kallar "samvetskval". Detta samvetskval eller missnöje med sig själv, hennes krig mot den djuriska sidan av sitt psyke, kan vara så övermäktigt och helt dominerande att det kan bringa vederbörande till självmord. Här skiljer sig människan således också från djuret. Djuret begår inte självmord. Det hyser aldrig några planer på att dräpa sig självt. Det kan naturligtvis råka i olycka och i lidande, men då tar det upp kampen emot detta. Det kapitulerar inte, gör sig inte till förrädare mot sin egen fysiska existens genom att skilja sig från sin fysiska kropp.

Föregående

Nästa