Martinus: Livets Bog, del 5, st 1768

1768. Den jordiska människan skiljer sig alltså från djuren genom denna kamp med sig själv. Hon är i själva verket ett väsen, i vilket det utvecklas ett organiskt motstånd mot hennes djuriska tillstånd. Att detta förhållande inte är någon abnormitet som bara gäller för en mycket liten procent av den samlade mänsklighetens individer, utan är ett förhållande som gäller absolut alla jordmänniskor utan undantag, framgår helt klart av den omständigheten att det är detta förhållande som betingar att jordmänniskan inte längre är ett renodlat "djur", utan just framträder som "jordmänniska". Detta motstånd mot egoismen är ju ett attentat eller ett långsamt nedbrytande sabotage mot den djuriska självbevarelsedriften. Då denna självbevarelsedrift endast kan existera som en följd av egoism, är detta psykiska tillstånd djurets främsta skyddsprincip och blir därigenom en gudomlig anordning eller en dygd hos djuret. Men då egoismen eller själviskheten överallt, när det gäller människan, till slut bringar sitt upphov i olycka, och därför här endast kan vara till förbannelse eller vara roten till detta väsens alla bittra erfarenheter, dess själsliga kriser, och vidare till det jordmänskliga samhällets krigshandlingar, splittring och kulturnedbrytning, så blir det även härigenom helt klart att den jordiska människan inte längre är ett renodlat "djur", utan i stället utgör ett väsen som befinner sig på väg över i en annan tillvaroform, ett väsen som är underkastat en förvandlingsprocess, genom vilken dess djuriska tillstånd efter hand degenererar och ett nytt väsen, den så kallade "verkliga", "fullkomliga människan" uppstår.

Föregående

Nästa