Martinus: Livets Bog, del 5, st 1860

1860. Det abnorma i den kvinnliga mannens och den manliga kvinnans psyke består i att de får en livsviktig organfunktion alltför mycket satt ur funktion, varigenom dessa väsen undandras den kontakt med sin egen naturliga och bärande pols reglerande inflytande som de i själva verket omöjligt kan leva utan, om de inte i motsvarande grad ska råka ut för mental invaliditet. Den normala hankönsorganismen och den normala honkönsorganismen kan inte plötsligt undandras sin ordinära maskulina respektive feminina bärande pols inflytande utan att förkrympas och bli ett bristfälligt redskap för livsupplevelsen på de utvecklingssteg som dessa väsen ännu inte har levt ut, och som därför utgör deras mentala eller psykiska hemvist. Således utgör till exempel förälskelsetendensen ett av de ännu inte utlevda fält, där den kvinnliga mannen och den manliga kvinnan är predestinerade till ett liv i olycklig kärlek. Vid den normala polutvecklingen är förälskelsetendensen helt utlevd innan väsendet blir fullt vaket dagsmedvetet i sin motsatta pols domän. Det har därför ingen förmåga att bli förälskat i sitt eget kön. Dess sympatiutlösning kan då i sitt absolut renodlade framträdande endast vara en verklig kärlek till nästan. Och här har vi således den fullkomliga människan, som av naturen tack vare en verklig, medfödd organisk funktion kan uppfylla det stora budet: "Du skall älska din nästa som dig själv."

Föregående

Nästa