Martinus: Livets Bog, del 5, st 1863

1863. Naturen har här satt en spärr för äktenskapets fortsättning. Då den kvinnliga mannen endast kan bli verkligt förälskad i den maskulina eller manliga mannen, och denne å sin sida omöjligt kan bli förälskad i något annat väsen än den normala kvinnan, finns det, som nämnts, ingen möjlighet att skapa lycka i det här skildrade konstlade äktenskapet eller sexuella samlivet. Detta kan aldrig någonsin baseras på annat än olycksbringande, förvrängda omständigheter, som till sist i värsta fall kan leda till livsleda och självmord för den förälskade parten sedan han upplevt kulminationen av svartsjukans kval och andra människors förtal, sladder, spott och spe, bortsett från det i många fall ohyggliga, ruinerande ekonomiska pris han fått betala för ett sådant samliv. Dessa böjelser för samliv härrör alltså från de ännu outlevda men hämmade normala poltillstånden och hör således normalt endast hemma i samliv mellan de fullkomliga hanköns- och honkönsväsendena, inte mellan två parter som omöjligt kan manifestera den totala ömsesidiga uppfyllelsen eller lyckobringande tillfredsställelsen av de sexuella krav som är själva livets viktigaste hörnsten eller grundpelare. Här måste vi naturligtvis tillägga, att de maskulina eller manliga kvinnorna har samma samlivsbesvärligheter. Att samlivet mellan dessa väsen endast kan upprätthållas tack vare resignation eller eftergifter plus en särskild välvilja från den ena eller båda parternas sida, visar ju att detta förhållande inte är naturligt. Det blir bara onaturligt och därmed i motsvarande grad otillräckligt lyckligt, precis som de olyckliga äktenskapen mellan de degenererade, men ännu huvudsakligen som hanköns- och honkönsväsen framträdande människorna. Det är i själva verket bara en fortsättning på det degenererande eller döende tillståndet i det äktenskapliga samliv som råder i de olyckliga äktenskapens zon. Det är skymningen som breder ut sig där den verkligt maskulina mannens och feminina kvinnans sexuella sol har gått ned bortom den äktenskapliga horisonten. Här är det natten i det äktenskapliga kretsloppet som stundar. Den sexuella, djuriska äganderätten över den högsta elden (den sexuella principen) hos nästan är inte livets slutliga mål eller mening. Denna eld ska inte ständigt förbli en bunden drivkraft i form av en allt dominerande fortplantningsprocess, utan är i färd med att bli en allt överflödande källa till mental värme, mentalt ljus och välbefinnande, eller den absolut rena kärlek som utan monopolisering och förbehåll utstrålar från individ till individ som en enda stor tindrande inspiration av kulminerande ömsesidiga smekningar mellan allt och alla. Därmed har människan blivit "Guds avbild" och är medborgare i den sfär av mänsklighet som utgör "himmelriket".

Föregående

Nästa