Martinus: Livets Bog, del 5, st 1898

1898. Men djurets förvandling till människa är inte bara en fråga om kosmiskt medvetande eller förmågan att uppfatta eller förnimma i kraft av kosmisk klarsyn. Den är också, som vi redan vet, en förvandling av väsendets sympatianlag eller sexuella struktur. Ja, det är just denna förvandling av väsendets sexuella struktur som är den sanna och verkliga orsaken till väsendets mentala eller medvetandemässiga omskapelse från "djur" till "människa", och för övrigt till absolut alla övriga olika mentala stadier i det kosmiska spiralkretsloppet. Med sin förvandling från sexuell enpolighet till sexuell dubbelpolighet upphör väsendet alltså att vara ett speciellt hanköns- eller ett speciellt honkönsväsen. När denna förvandling har skett, och väsendet därigenom inte längre är vare sig "man" eller "kvinna", utan framträder med båda sina poler, den maskulina och den feminina, i fullständig jämbördighet eller balans, då inträffar den stora födelsen i dess psyke. Denna polernas jämbördighet var ju förutsättningen för att den stora födelsen skulle kunna bli verklighet. Med denna jämbördighet har inte bara förmågan, utan även begäret att älska den tidigare sexuella rivalen och fienden, väsendet av det egna könet, uppstått. Individens sympatianlag eller sexuella anlag har utvecklats till en struktur som alltså sätter honom i stånd att kunna älska alla, oberoende av den gamla sexuella inställningen, som han inte längre har kvar. Individen kan alltså i ordens verkliga mening rent organiskt uppfylla det stora budet, lagen om kärlek till nästan: "Du skall älska din nästa som dig själv." Då detta i själva verket också betyder att man älskar Gud över alla ting, blir man alltså i kraft av den sexuella förvandlingen från enpolighet till tvåpolighet identisk med inkarnationen av alla lagars uppfyllelse. J-människan skiljer sig således från den oinvigda jordmänniskan genom att hon, mentalt eller andligt sett, inte kan vara en "man" och därför inte kan vara partisk för en kvinna, liksom hon även skiljer sig från jordmänniskan genom att hon inte är en "kvinna" och därför inte kan vara partisk för någon man. Hon ser och älskar det gudomliga, det verkliga eviga något, det absolut gudaborna, som börjar uppenbara sig i varje jordmänniskas inre och därmed är oavhängigt av organstrukturen för den djuriska mentaliteten och livsutvecklingen eller den enpoliga sexualiteten. Det är inte den yttre, enpoligt präglade kroppsliga strukturen, det är inte det speciella hankönsväsendet eller det speciella honkönsväsendet, som är det slutliga och verkliga föremålet för J-människans eller den invigda och kosmiskt födda människans sexuella dragning. Det är det begynnande gudaborna väsendet eller människan som "Guds avbild" bakom mannen och kvinnan som är utlösningsobjektet för det kosmiska, tvåpoliga väsendets kärlek. Att den dubbelpoliga eller rättare sagt tvåpoliga sexualiteten i första skedet får individen att dras till sitt eget köns yttre sexuella struktur, är självklart och ändrar ingenting i ovannämnda princip. Om den uppkomna sexuella dragningen inte vore just en sympati för väsendets eget kön, skulle den ju inte vara ett nytt förnimmelsetillstånd eller en ny kärleksförmåga. Den skulle då rätt och slätt vara enpolighet eller en förmåga att älska det motsatta könet. Eftersom en sådan förmåga redan existerar, rent av i överdimensionerade former, skulle väsendets utvidgning med ytterligare en sådan förmåga vara helt meningslös och absolut strida mot den orubbliga logik som bildar den fasta grunden i naturens alla övriga skapelser. Det är livets mening eller den gudomliga avsikten med jordmänsklighetens nuvarande och kommande utvecklingsepok, att dess individer ska sättas i stånd att älska just hela den serie av väsen som utgör deras eget kön, och som de i dag ofta mer eller mindre måste känna som rivaler och ett bidragande hinder för att uppnå den för dem gällande högsta formen av ynnest eller lycka i livet, nämligen äganderätten över det motsatta könet. Endast förmågan att älska detta egna kön kan avlägsna all rivalitet och därav framkallad svartsjuka, som är fröet till absolut allt som innefattas i begreppen antipati, vrede, hat, krig, mord, dråp etc.

Föregående

Nästa