Martinus: Livets Bog, del 5, st 1899

1899. Eftersom utvecklingen av den motsatta polen, tack vare den kosmiska insikt som denna utveckling medför, bringar väsendet att älska inte bara sexuellt, utan även i högsta grad intellektuellt, kommer den sympati som tidigare genom den enpoliga sexualiteten manifesterades som en ointellektuell och därmed primitiv eller självisk känslourladdning, vilken vi känner som "förälskelse", att genom den tvåpoliga sexualiteten nu utlösas som en i allra högsta grad högintellektuellt reglerad och därmed osjälviskt formad medvetandeurladdning och livsföring som vi känner under begreppet "kärlek". Med denna senare form av sympatiutlösning blir väsendet alltså i stånd att älska utan att ställa något som helst betingande krav på föremålet för sin sympati eller verkliga kärlek. Det finner den stora glädjen eller lyckan i att med sin kosmiska förmåga helt kunna förstå föremålet för sin kärlek och i kraft av denna förståelse helt kunna älska detta väsen som sig självt. Det kan således älska medväsendet oberoende av eventuella vackra eller fula yttre former eller karmabetingade kroppsliga bristfälligheter eller skavanker. Det inre gudaborna väsen som bor i denna av sådana ödesmässiga invaliditeter skövlade kropp, dess jag och ande, är det verkliga föremålet för det färdigutvecklade tvåpoliga väsendets sexualitet. Med den tvåpoliga sexualitetens utveckling hos det levande väsendet avlägsnas varje form av svartsjuka. Och urkällan till allt andligt mörker i väsendet är därmed borta ur dess psyke. Det kulminerande tvåpoliga väsendet eller den färdigutvecklade J-människan kan således uteslutande vara ett verkligt kärleksväsen. I sanning, det dödsbringande djuret har här genom Guds modellering blivit till en livgivande människa. Gud har format sin egen avbild i kött och blod.

Föregående

Nästa