Martinus: Livets Bog, del 5, st 1903

1903. Den psykiskt färdiga J-människan är alltså ett väsen, vars sympatianlag eller sexuella struktur har nått fram till ett stadium som bringar individen att rent organiskt, sexuellt, kunna älska sin nästa som sig själv. Hennes polstruktur har gjort henne till ett suveränt väsen. Hon är inte längre ett väsen, vars sympati endast kan utlösas av ett motsatt kön. Väsendet är inte längre en "man" och alltså inte bundet till de begär, vars tillfredsställelse är livsbetingelsen för ett sådant sexuellt väsen. Då det inte heller är en "kvinna", är det således också här helt fritt från de begär, vars tillfredsställelse är livsbetingelsen för detta slag av sexuella väsen. I de fullkomliga J-människornas livssfär, det helt färdiga människoriket, existerar alltså inte de två väsendena "män" och "kvinnor". Här finns endast ett slags väsen, nämligen den till färdigutvecklad sexuell tvåpolighet förvandlade "mannen" och "kvinnan". Den maskulina och den feminina principen har alltså i detta nya tvåpoliga väsen gått upp i en harmonisk enhet. De har blivit de två stora reglerande medvetandefaktorerna i väsendets psyke. Detta kan nu till fullkomlighet reagera såväl feminint som maskulint och skiljer sig därigenom från det enpoliga väsendet. Detta sistnämnda väsen kan till fullkomlighet endast reagera enpoligt, eftersom dess andra pol ännu är mer eller mindre ofärdig och därför i motsvarande grad ännu är en omedveten faktor i dess psyke. Det är ju fullkomligt vaket dagsmedvetet enbart i sin ordinära pol eller den som det upplever livet igenom. För "mannen" är det som vi redan vet den maskulina, och för "kvinnan" den feminina polen, som är livsupplevelsens fundament. Men för den psykiskt färdiga J-människan är det alltså både den feminina och den maskulina polen i skönt harmoniskt, organiskt förenat samarbete som är livsupplevelsens stora fundament. I och med att dessa två stora livsupplevelsefaktorer i enlighet med kretsloppsprincipens lagar bringar individen att under en bestämd epok uppleva livet i kraft av dessa två poler, ordnade till en organisk enhet eller gjorda till ett organ, får han tack vare detta organ förmåga att uppleva lika vaket dagsmedvetet i båda dessa stora polers område i universum. Han är lika medveten i den feminina som i den maskulina sidan av alltets eller universums struktur. Detta åter betyder att väsendet är lika medvetet i mörkret som i ljuset och lika medvetet i ljuset som i mörkret. Det är i kraft härav som det genomskådar livsmysteriets eller universums gåta och ser alla dess lösningar i kosmisk klarsyn. Väsendet har blivit herre över alla universums eller livets kontraster. Det behärskar såväl ljuset som mörkret. Därigenom kan det uppleva livets kulmination, och tack vare att det vaket dagsmedvetet behärskar alla kontraster kommer det i vad det än företar sig att skapa i kulminerande genialitet. Väsendet kulminerar således i absolut all fullkomlighet. Ett väsen, för vilket livet inte längre är något mysterium, är ju så likt Gudomen som det över huvud taget kan bli. När väsendet tack vare detta sitt vetande och det ur detta uppkomna herraväldet över alla kontraster har förmåga att självt skapa i hundraprocentig fullkomlighet eller enligt exakt samma logik som Gudomen, och dess skapelser i kraft av denna fullkomlighet blir till motsvarande hundraprocentig glädje och välsignelse för omgivningen, så utgör detta väsen här höjdpunkten av själva Guds uppenbarelse, levandegjord i vatten och ande, eller Guds väsen uppenbarat i kött, blod och medvetande.
Det finns alltså ingen principiell skillnad mellan detta väsens upplevelse eller skapande och Gudomens upplevelse eller skapande. Den enda skillnaden mellan dessa två framträdanden eller tillkännagivanden av liv är att det ena väsendet totalt vilar i det andra. I det ena väsendet lever, rör sig och är det andra. Och här har vi den djupaste orsaken till begreppen "Gud" och "gudason". Det väsen, i vilket det andra väsendet vilar, är således Gudomen, medan det i denna Gudom vilande väsendet är gudasonen. Båda dessa väsen är genomströmmade av ett och samma vetande, samma salighet, samma lycka och glädje, men vaket dagsmedvetet direkt vända mot varandra. Gudasonen är här ett med Guden, och Guden är ett med gudasonen. Detta i Gudomen direkt medvetet vilande väsen utgör alltså mentalt eller psykiskt den färdiga människan, Guds avbild eller den verkliga "gudamänniskan".

Föregående

Nästa