Martinus: Livets Bog, del 5, st 1917

1917. Den tvåpoliga sexuella aktens begynnande utlösning i form av kyssen har i sig själv, som tidigare nämnts, ingen hanköns- eller honkönsbetoning. Den söker inte kontakt med "kvinnan" eller "mannen", utan med "gudasonen", "gudamänniskan" eller "Gudomen" i "mannen" och "kvinnan" och för övrigt i alla levande väsen. Men den rent sexuella utlösningen kan naturligtvis endast komma till naturlig kulmination inom den väsensart som väsendet självt helt eller delvis är på mental och sexuell våglängd med, alltså individer av dess egen väsensart. Den tvåpoliga människans sexuella utlösning genom kyssen söks naturligtvis inte genom kontakt med ett lejon, en tiger, en hund eller katt, en fågel eller fisk, en växt, en blomma, ett mineral eller något sådant, även om varje form av sympati och vänlighet gentemot dessa företeelser hör till det tvåpoliga sexuella området. Dessa företeelser befinner sig ju inte på en så förfinad våglängd, att det mellan den verkliga människan och dem kan uppstå en ömsesidig sexuell kontaktutlösning genom kyssen. För att det ska kunna bli kontakt och sexuell kulminationsutlösning genom kyssen, krävs det naturligtvis att båda parter befinner sig på samma eller en mycket närbesläktad sexuell våglängd. En så närbesläktad sexuell våglängd kan endast existera mellan två tvåpoliga människors tung- och läppceller, kompletterat med den tvåpoliga känslighet som nu dominerar organismens alla övriga mikroväsen. Här kan det uppstå en så ömsesidigt närbesläktad reaktion av parternas beröring med varandra genom kyssen, att denna kan bli den högsta och fullkomligaste sexuella kulminationsutlösningen.

Föregående

Nästa