Martinus: Livets Bog, del 5, st 1921

1921. Då könsorganen som nämnts är smekningsorgan, utgör de därmed de högsta och förnämsta organ som ett väsen kan ha. De är organen eller sinnesredskapen för väsendets avgivande och mottagande av sympati eller skapandet av den allra högsta fysiska och andliga föreningen eller sammansmältningen av två väsens livsförnimmelse till en gemensam förnimmelse. Ande går här över i ande. Parterna besätter här varandra med varandras ande. Och dessa två parter är, under de få sekunder akten varar, förenade i livsupplevelsens kulmination. De är i denna förnimmelse ett med Gud. De är själva Guds aura, som i det givna ögonblicket tindrar i parternas fysiska och andliga organism. Det är Gud som genomströmmar Adam och Eva. Själva kulminationsförnimmelsen är inte tids- och rumsdimensionell. Den utgör inte en hjärnmässigt detaljerad upplevelse. Den är endast en fullständig hängivelse åt den kulminerande behagsförnimmelsen i den kroppsliga eller organiska förbindelsen och kontakten med den andra parten. Det är i denna organiska sammansmältning mellan parterna som den gudomliga salighetsupplevelsen utlöses. Parterna blir således ömsesidigt, i den fullkomliga sexuella aktens utlösningsögonblick, en uppenbarelse av Gud, ja, en rent handgriplig samvaro med den evige Fadern. Tillsammans upplever parterna i kött och blod en ljusglimt av himmelriket. Förnimmelsen av denna akt i själva utlösningsögonblicket är således enastående till sin natur. Överallt där den normalt kommer till stånd är den ett möte med det högsta riket i spiralkretsloppet. Den är ett möte med Guds egen sfär, den gudomliga världen, helt oberoende av vilket av de övriga rikena i spiralkretsloppet den kommer till utlösning i. Den sexuella utlösningen i renodlad form är en direkt förnimmelse av Guds närhet eller närvaro, alldeles oberoende av om parterna är medvetna om det eller ej.

Föregående

Nästa