Martinus: Livets Bog, del 6, st 1943

1943. Vi förstår alltså varför den primitiva eller djuriska människan alltid har en mordmoral. För detta väsen är krig och kamp, död och hämnd eller förtryck av fienden en dygd. Vi ser således hur det ursprungligen eviga, kosmiska väsendet, gudasonen eller det levande väsendet här blir ett med döden, ett med mord och dråp, med fruktan, sorg och lidande, och därmed även med ångesten eller rädslan för att dö eller bli tillintetgjort. Väsendet är här så långt borta ifrån verkligt mänskligt medvetande, att det helt tror sig vara ett med materien, ett med tiden och rummet, och därför ett med det förgängliga, tror att det har haft en början och att det en gång, likt ett visset blad och prisgivet åt tillfälliga krafter, ska dö och upplösas. Det tror att det blivit till genom en tillfällighet eller slump, det tror att dess öde skapas av tillfälligheter, och det tror att tidpunkten för dess död också är en tillfällighet. Det tror sig vara ett med den livlösa materien, trots att det i sig självt är levande. Längre bort från sant medvetande eller sann mentalitet kan ett levande väsen inte komma. En större kontrast till det verkliga livet, till sin verkliga kosmiska identitet, kan väsendet inte komma att uppleva. Vi ser här i den fysiska, materialistiska eller gudlösa jordmänniskan den verkligt kosmiskt döda människan, den döda gudasonen eller väsendet som kom att "dö" därför att det åt av kunskapens träd.

Föregående

Nästa