Martinus: Livets Bog, del 6, st 1944

1944. Här står vi alltså inför livets mörka kontrast. Den jordiska människan är ett väsen som är i färd med att få en kontrast utformad åt sig, genom vilken hon kan bli i stånd att uppleva motsatsen till denna kontrast: det eviga livet eller det högsta ljuset, den allra högsta livsupplevelsen. Vi vet att organismen eller kroppen inte är det verkliga väsendet, utan att dess eviga jag med sitt psykiska övermedvetande bakom organismen i stället utgör det evigt levande, verkliga väsendet. Men detta evigt levande väsen är inte synligt. Det kan endast upplevas indirekt genom sina fysiska och psykiska organismer. Dessa blir därigenom felaktigt uppfattade som de verkliga väsendena, men de är bara materiekombinationer och således förgängliga. Och när det evigt existerande väsendet i organismen inte längre är materialiserat på det materiella eller synliga planet, kommer de okunniga väsendena att falla offer för övertron att väsendet nu är upplöst och tillintetgjort. Detta är den mest fundamentala upplevelsen av det absolut overkliga eller den kulminerande kontrasten till det absolut verkliga. Och en fråga som här ständigt tränger sig på är denna: Varför ska det eviga väsendet uppleva denna overklighet, denna kosmiska medvetslöshet? Svaret kan endast bli, att detta uteslutande sker för att väsendet ska kunna få uppleva att det är levande.

Föregående

Nästa