Martinus: Livets Bog, del 6, st 1951

1951. Om dessa impulser inte blev organiserade, utan utlöstes helt blint och slumpmässigt, skulle de, som tidigare nämnts, inte kunna utgöra tankar, det vill säga uttryck för jagets önskningar och längtan eller begär i ett findetaljerat språk, såsom fallet nu är hos den normalt utvecklade människan. Dessa impulser skulle då vara blinda, tillfälliga och intetsägande utlösningar, att likna vid de obegripliga, oartikulerade ljud som utstöts av ett litet barn som inte vet vad språk är. Liksom ett språk är organiserade ljudimpulser, så är tankarna organiserade tankeimpulser. Då den andliga materien nästan obehindrat lystrar till tankeimpulserna, varför dessa inte möter något särskilt motstånd som väsendet måste övervinna, skulle väsendet här omöjligt kunna lära sig att organisera sina tankeimpulser, eller med andra ord aldrig någonsin i den andliga världen kunna lära sig att forma dessa impulser på så sätt att de kunde bli uttryck för jagets begär och dess tillfredsställande av detta begär, liksom detta jag i en materia som inte gör motstånd mot tankeimpulserna, heller aldrig skulle kunna uppleva fysisk smärta och fysiskt lidande. Väsendet skulle alltså aldrig bli i stånd att få den upplevelse av livets nattsida eller det mentala mörker, utan vilket det mentala eller andliga ljuset inte kan markeras och därmed inte heller upplevas. Det som inte kan markeras, kan inte heller synliggöras. Och det som inte kan synliggöras, kan inte förnimmas eller upplevas. Utan väsendenas upplevelse av den fysiska materien som bjuder motstånd, skulle alltså i själva verket ingen tankevärld alls kunna skapas. Och då väsendets tankevärld är detsamma som dess medvetande, skulle väsendet aldrig någonsin kunna skapa medvetande och därmed heller inte få någon som helst livsupplevelse, om det inte fick möjlighet att låta dessa sina andliga impulser påverka materier som gör motstånd mot impulserna.

Föregående

Nästa