Martinus: Livets Bog, del 6, st 2015

2015. Bönen är, som nämnts, en stor magisk kraft. Den är nedlagd i alla levande väsen och kommer till synligt uttryck hos alla väsen som är så långt framskridna, att deras inre mentala impulser banar sig väg till reaktioner i yttre tillkännagivanden, till exempel i ljud. Sådana yttre tillkännagivanden av inre själsliga impulser eller reaktioner känner vi som djurets ångestskri. När djuret befinner sig i överhängande livsfara, skriker det. Till vilken nytta är detta skri? Vilket syfte ska det tjäna? Rovdjuret som överfaller sitt offer är inte lyhört för dess dödsskri. Hos ett rovdjur finns inga anlag för medlidande i en sådan situation. Inför rovdjuret är dödsskriet alltså utan betydelse. Och vad djuret självt beträffar, har det absolut inte någon särskilt medveten, beräknad avsikt med sitt skri. Det bara skriker när det plötsligt blir förskräckt och råkar i dödsångest. Skriet utlöses helt automatiskt. Detta dödsskri är alltså en medfödd organisk funktion liksom förmågan att höra och se, känna och förnimma. Dödsskriet är alltså en utanför dagsmedvetandet fungerande omedveten reaktionsförmåga. Det är viktigt att den studerande gör detta klart för sig, för här är vi vid den innersta källan till det som senare hos människan uppträder under benämningen "bön".

Föregående

Nästa