2087. Detta vårt sinnelag har nu fört oss in i livstemplets allra heligaste. Vi äger tillträde till "förbundsarken", som är detsamma som Guds egen utsiktspunkt. Vi befinner oss i det mentala tillstånd, där vi är ett med Gud i vårt sätt att vara och vårt förhållningssätt till vår nästa. Det var ju villkoret för att få komma in i detta livets allra heligaste område. Här i sammansmältningen av vår mentalitet och vår allsmäktige Faders mentalitet har vi nått den direkta upplevelsen av hans uppenbarelse. Den börjar med att vi får uppleva ett omätligt tomrum. Allt har plötsligt försvunnit från vår tillvaro. Till och med våra organismer, såväl de psykiska som den fysiska, är avlägsnade från vår sinnesförnimmelse. Då det inte alls finns några detaljer eller någon rörelse i detta skenbara "intet" eller ändlösa tomrum, förekommer det här inte heller några förvandlingar eller någon skapelse. Men där ingen skapelse är, där finns inte heller tid eller rum. Dock markeras här rummet genom att det är genomstrålat av en gigantisk ljusocean. Ljuset har fullständigt guldets färg. Det är som om rummet genomträngdes av lysande guldtrådar. Här existerar inget annat över huvud taget. Ingenting är synligt av vår egen organism. Det finns ingenting som för sinnena markerar vår existens. Det finns inget som helst synligt yttre framträdande. I denna ljusocean av tindrande guldtrådar har man blott en enda förnimmelse, och det är känslan av att vara "ett med Gud". I sanning, här i livstemplets allra heligaste är vi "ett med den evige Fadern". Allting lyser i guld, guld och åter guld.