Martinus: Livets Bog, del 6, st 2090

2090. "Och i samma tempo", fortsatte den gudomlige Fadern, "blev du och dina likar i stånd att även här låta naturen arbeta för er. Ni skapade atombomber och vätebomber eller redskap, med vilka ni blev i stånd att på ett ögonblick utplåna en miljonstad med dess människor och kulturvärden. Och härigenom nådde ni ert livs mentala vintersolstånd. Genom denna er geniala förmåga att mångfaldiga överträdandet av livets största bud, 'Du skall inte dräpa', uppnådde ni inte bara förmågan att dräpa era medväsen, människor, djur och växter, utan ni kom också att genom denna er överdimensionerade dråpförmåga livsfarligt skada den värld eller det klot som var fundamentet för er fysiska tillvaro. Ni kom att sabotera den organism, i vilken ni själva bara var små celler. Här måste ni med nödvändighet möta er fysiska undergång. Här måste ni göra ert livs största erfarenhet: att man med ont inte kan skydda sig mot ont. Vad har den lilla cellen att ställa upp mot ett makroväsens vilja och jag? Om makroväsendet upptäcker något som är till olägenhet för dess organism, kommer det givetvis att bekämpa detta, liksom ni själva bekämpar sådant som framkallar sjukdomar i era organismer. Och på grund härav råkade ni i kamp med en ny fiende, alltså en fiende som är miljoner gånger större och starkare än de fiender bland människorna som ni ville bekämpa eller utrota. Du upplevde alltså här att det inte finns några krigs- eller dråpredskap av sådant slag, att de kan utgöra ett varaktigt skydd mot krig, hat och förföljelse. Genom varje utvidgning av krigs- och dråpförmågan och de åtföljande dödsbringande manifestationerna gentemot din nästa kunde du inte undgå att åstadkomma skador eller sår i makroväsendets organism, ty såväl dina medväsen som du själv är ju celler i denna. Och ju fler människoliv och andra former av liv du saboterade eller ödelade, desto större sår eller skador åstadkom du i makroväsendets organism. Här var det absolut inte till någon nytta att du hävdade att detta ditt handlande skedde i nödvärn eller försvar, eller att det var en rättvis vedergällning eller straff för dråp och skändliga handlingar som din fiende hade begått emot dig. De sår som du hade vållat i makroväsendets organism var inte mindre farliga för den skull. Och makroväsendet måste oberoende härav bekämpa dig, för ingenting är skadligare för en organism än att dess normala celler eller mikroväsen spårar ur och börjar sabotera och bryta ned dess struktur genom att inbördes dräpa eller förgöra varandra. Varje sådan farlig cell eller sammanslutning av sådana farliga mikroväsen kommer ovillkorligen att bekämpas av makroväsendet. Makroväsendet blev således din sista och absolut oövervinneliga 'fiende'. Här måste du kapitulera och inse att en mord- och dråpförmåga aldrig någonsin kan bli ett verkligt skydd, för ju större och effektivare den är, desto snabbare och säkrare kallar den på makroväsendet – inte till hjälp åt dig – utan till hjälp och beskydd för det liv som du förföljer eller önskar dräpa i makroväsendets organism. Och här fick du så småningom lära dig, att din dråp- och förföljelsegenialitet i själva verket aldrig någonsin var och aldrig kunde bli annat än den verkliga orsaken till ditt fördärv, ditt olyckliga öde, din domedag, ditt ragnarök eller helvete."

Föregående

Nästa