2093. I detta de gyllene trådarnas tomrum befann sig gudasonen utanför formernas, utanför organismernas, ja, utanför alla skapade tings värld. Därför måste rummet vara absolut tomt, vara ett "intet". Men han själv då? Han fanns ju alltjämt till, men var inte uppenbarad i någon som helst synlig eller för sinnena tillgänglig materia. Men upplevelsen av de lysande trådarna i tomrummet eller i det stora "intet" existerade ju och upplevdes av honom själv. Men vem var "han" eller detta "själv"? Han hade ingen organism. Han var inte i besittning av något synligt som kunde markera hans närvaro eller existens. Inte desto mindre var det ett faktum att han existerade. Han upplevde ju guldtrådarna och tomrummet eller det stora "intet". Förutom guldtrådarna fanns alltså endast detta "intet" till. Han var inte själv dessa lysande, mentala guldtrådar. Vad var han då? Nu ljöd åter den evige Faderns röst genom rymden till den förvånade gudasonen:
      "Min käre son! Denna de gyllene trådarnas ljusocean som du för ögonblicket befinner dig i, är en passage i den stora invigningen, genom vilken jag skänker den för invigning fullmogne sonen 'kosmiskt medvetande' såsom ett permanent vaket dagsmedvetandetillstånd. De gyllene trådarna är min eviga ande över 'vattnet', med vilken din ande nu är fullständigt sammansmält. De är samtidigt uttryck för ditt övermedvetande på dess eget existensplan. 'Vattnet', det vill säga den fysiska och psykiska materiella världen, de skapade tingens eller formernas domän och ditt i denna domän arbetande undermedvetande, är här avlägsnat från ditt förnimmelseområde. Det är därför som du här inte upplever någon tid eller något rum. Men där ingen tid och inget rum finns, där existerar inte heller något som är skapat. Bortom tiden och rummet eller det skapade existerar endast oändligheten och evigheten. Men oändligheten och evigheten är inte något som är skapat genom sinnen och kan därför inte heller upplevas genom sinnen. Därför måste oändligheten och evigheten visa sig i sinnenas värld som ett absolut 'intet'. Men detta 'intet' kan inte vara livsmysteriets sanna lösning, ty du ser hur du tillsammans med mig här i de gyllene trådarnas domän konstaterar och upplever detta 'intet'. Då du liksom jag inte är detsamma som vår organism – den har vi ju frambringat av materia – har vi alltså en existens utanför denna. Hur skulle vi annars ha kunnat frambringa den? Men vi är heller inte enbart 'övermedvetande'. Detta är ju endast ett redskap, en evig förmåga, som vi har för att kunna frambringa organismer och andra skapade ting, däribland tiden och rummet. Om det inte vore på detta sätt, hur skulle då tiden och rummet ha blivit till? Men då vi inte är 'övermedvetandet' och inte är organismerna eller de skapade tingen, vad är vi då? Ja, min käre älskade son! Du ser här på livets tinnar de lysande guldtrådarna framför dig, ser dem vibrera i det omätliga tomrummet eller intet. Ditt och mitt jag kan således absolut endast vara detta 'intet'. Var och vad skulle ditt och mitt jag annars vara? Att de finns till, kan inte bortförklaras, eftersom vi dock här tillsammans upplever och konstaterar detta. Men, invänder du väl här, varför visar sig då våra jag för oss som ett 'intet'? Här måste jag svara dig, att eftersom våra jag inte utgör 'det skapade', vilket endast kan existera som organiserat i rörelser, framträdande genom olika hastigheter, så kan våra jag endast vara identiska med absolut stillhet. Men absolut stillhet kan omöjligt reagera inför sinnen. Sinnen är i sig själva våglängder som reagerar inför andra våglängder, de utgör rörelser som mer eller mindre kolliderar med andra rörelser. Det är kollisionerna som blir till tanke, medvetande och manifestationer, som återigen är detsamma som tid och rum. Denna absoluta stillhet måste således bli detsamma som icke-manifestation. I denna totala stillhet finns det inga rörelser som kolliderar med andra rörelser. Där kan det därför inte heller finnas någonting alls som kan få sinnena att reagera. Varje form av icke-manifestation måste därför med nödvändighet framträda som ett 'intet'. Vårt jag, vars närvaro vi inte kan bortförklara, är således ett 'omanifesterat något', som i sig självt skiljer sig från det manifesterade eller det skapade genom att vara höjt över varje form av direkt manifestation. Det kan således endast visa sig för oss såsom ett 'intet'. Men härigenom blir det ett orubbligt faktum, att något absolut 'intet' inte kan förekomma i världsalltet. Detta vårt över tid och rum höjda och därmed eviga 'något' eller jag utgör alltså på sätt och vis ett element som genom sitt upphöjda tillstånd utanför tid och rum uppfyller alltets manifesterade tomrum, och som existerar osynligt bakom allt skapat eller allt som utgör tid och rum. Som du ser, min käre son, är vi alltså, du och jag, allestädes närvarande. Vi uppfyller allt rum och all tid. Detta åter betyder att vi i kraft av detta vårt 'jags' obegränsade element är själva oändligheten och evigheten."