2117. Gudomen förklarade vidare för sin älskade son: "Vid sådana tillfällen då en organisms undergång beror på att dess ägare satt livet till, vilket alltså betyder: satt organismen till, för att rädda andra väsens organismer från lidande och undergång – döden existerar ju inte, endast organismerna kan gå under, organismens upphov existerar vidare som levande väsen – är denna handling ett uttryck för den allra högsta uppfyllelse av kärlekslagen. Det är den kärleken Kristus talar om då han säger: 'Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.' – 'Fadern älskar mig därför att jag ger mitt liv för att sedan få det tillbaka. Ingen har tagit det ifrån mig, jag ger det av fri vilja. Jag har rätt att ge det, och jag har rätt att få det tillbaka. Detta har min fader bestämt för mig.' – 'Ingen har större kärlek, än den som ger sitt liv för sina vänner.' – Du ser här, min älskade son, hur Kristus, denne min andre högt älskade son och mitt tredubbelt invigda sändebud till jorden, genom denna sin mission som jag givit honom, ständigt befann sig i de dödsbringande lidandenas område. Du vet av vad du lärt dig som barn, hur han blev hånad och bespottad, gisslad och korsfäst och således gick igenom en av tillvarons mest ångestfyllda och grymmaste former för kroppslig undergång. Det var ett ödestillstånd så smärtsamt, att inte ens den värsta så kallade tyrann, bandit eller förbrytare genom en aldrig så ond eller grym handling kunde ha framkallat ett värre öde åt sig själv. Och likväl var denne min älskade son, detta mitt tredubbelt invigda sändebud i världsåterlösningens tjänst, identisk med den fullkomliga människan, skapad till min avbild', till att vara lik mig. Orsaken till detta hans kroppsliga lidandetillstånd och hans undergång var inte primitivitet, okunnighet eller underutveckling, som hos den oinvigda eller så kallade "onda" människan. Orsaken till hans lidande var ingenting annat än just den kärlek, i kraft av vilken man inte tvekar att offra liv och hälsa, om man därigenom kan befria andra från olycka och lidande.
      Det är riktigt att i sådana situationer, då ett väsen ger sitt liv för att rädda andra från lidande och undergång och därigenom prisger sin egen organism och de i denna existerande mikroväsendena åt kroppslig död och undergång, så överträds kärlekslagen. Som du redan sett, är en organism ett världsallt som i sin djupaste analys består av vintergator, solsystem och klot och således är befolkat av myriader av levande väsen. Då en utomordentligt stor del av dessa levande väsen har animaliska organismer, har de vaket fysiskt dagsmedvetande och kan känna smärta och lidande. En organisms fördärv och undergång är alltså en världskatastrof, ett ragnarök eller helvete för dess myriader av mikroväsen. Genom Jesu korsfästelse blev mikroväsendena i hans organism alltså prisgivna åt ett sådant ragnarök eller helvete. Hur kunde nu ett så kärleksfullt och tredubbelt invigt väsen som Kristus utlämna sina mikroväsen åt ett så skräckfyllt tillstånd? Ja, min käre son, här har vi en situation som du måste bli insatt i. Att åsamka sin organisms mikroväsen ett sådant helvete, är visserligen en överträdelse av kärlekslagen gentemot dessa väsen. Men det kan i vissa fall vara en större överträdelse, om ett väsen inte vågar ge sitt liv för att rädda andra. Det kan nämligen betyda sorg och olycka för många andra medväsen. Om en människa som kan simma, lugnt och kallt ser på medan en annan människa är på väg att drunkna utan att göra minsta försök att rädda henne, riskerar hon visserligen inte att sätta till sin egen kropp. Och det kan inte förnekas att detta är kärleksfullt mot hennes egna mikroväsen. Men vad ska man säga om kärleken till hennes nästa som hon låter drunkna? Det är här uppenbart att väsendet inte älskar denna sin nästa som det älskar sig självt. Men eftersom en total uppfyllelse av lagen endast existerar där man älskar sin nästa som man älskar sig själv, så har väsendet här på grund av kärleken till sin organism, det vill säga till sig självt, inte uppfyllt livslagen. Blott den kärlek, i kraft av vilken man vågar livet för andra, eller hellre själv vill lida än se andra lida, kan vara ett med den allkärlek, med vilken jag upprätthåller alla de olika kosmos i världsalltet och den därtill knutna orubbliga lycka och salighet, varigenom livet manifesteras och upprätthålls i de högsta världarna eller sfärerna i mitt eviga rike."