2121. Den evige Fadern klargjorde vidare för sin invigde son: "Men det är inte endast mot de primitiva kroppsliga anlagen som det invigda väsendet har att kämpa när det låtit sig födas på ett underliggande tillvaroplan. Det måste även i högre eller lägre grad bli offer för det missförstånd, hån, spott och spe, det förtal och den intolerans som uppstår till följd av den kontrast som dess egna upphöjda sympatianlag utgör i förhållande till de sympatianlag som är allmängiltiga för det lägre planets egna invånare. Därtill kommer den ovilja eller starka antipati som detta invigda väsen kan bli offer för från de där rådande religiösa auktoriteternas och sekternas sida, vilka lever i tron att deras religiösa dogmer är de allena saliggörande. Man lever alltså där i den fasta förvissningen, att alla från dessa dogmer avvikande uppfattningar angående de eviga fakta är falska och främjar avgudadyrkan. Detta gör att det invigda väsendets uppfattningar, som grundar sig på dess kosmiska medvetande, nödvändigtvis i betydande grad måste ligga högre i renhet och fullkomlighet än de för ett lägre plan avsedda, nu föråldrade dogmerna eller uttolkningarna. Om det inte vore på detta sätt", fortsatte den evige Fadern, "så skulle detta mitt sändebud till det lägre planet vara helt överflödigt. Till vilken nytta skulle han då lämna den högre värld där han hör hemma och riskera liv och hälsa på ett lägre plan? På grund av denna sin långt högre och fullkomligare manifestation av sanningen eller avslöjandet av livets mysterium undgår han således inte att bli stämplad som falsk profet, ja, rent av som svindlare eller bedragare. Och således blir det naturligt att de religiösa auktoriteterna eller myndigheterna inom dessa rörelser, som i människornas uppfattning borde vara de första att ta emot mina kosmiska sändebud, i stället blir de sista.
      Härtill kommer vidare den omständigheten att ett nytt, högt kosmiskt vetande inte utgör något strålande ekonomiskt objekt i en värld, där krig, mord, dråp och straff ännu ingår i den allmänna auktoriserade statsmoralen som rättvist och rättfärdigt, och där ära och anseende huvudsakligen är en fråga om pengar eller förmögenhet. Pengarna har därför blivit det allt uppslukande intresset för jordmänniskorna. Allt som ger tillgång till pengar, till stora ekonomiska vinster, avanser eller förtjänster, utgör alltså för närvarande så betydelsefulla ideal, att de helt överskuggar de upphöjda, verkliga livsidealen med inriktning på humanitet och kärlek till nästan. Därför måste det kosmiska väsen som jag skickar som mitt sändebud eller min ljusbringare till en sådan värld alltid födas i 'stallet' och leva i 'krubbans' närhet, det vill säga i små omständigheter, även om dess visdom för världen blir fundamentet för miljoner människors levebröd senare, när den blivit erkänd av allmänheten och min utsände ljusbringare återvänt till mig. Hans mission i en värld som befinner sig i denna materialismens eller pengarnas epok måste därför alltid till en början i viss utsträckning befordras med hjälp av 'de vise männens skänker', det vill säga med hjälp av en viss grad av kärlek. Denna kärlek åter kan endast komma från väsen som ligger så mycket före sin samtid, att de är mogna att förstå min utsändes mission och redo att tillsammans med honom i högre eller lägre grad ta på sig de besvärligheter och lidanden som det kostar att medverka till att stadfästa min eviga visdoms kosmiska ideal i de oinvigda väsendenas lägre världar. I en värld som totalt saknar människor med en sådan kärlek, kan mitt sändebud inte tas emot och en ny kulturbasis omöjligt få fäste, något som det naturligtvis i så fall inte heller finns något behov av. Världsåterlösningens princip är således kärlek, och den kan endast utlösas där det finns människor som är besläktade med dess våglängd och i vilkas mentalitet den kan få fotfäste för att, med denna som kulturbasis, därifrån utbreda sig vidare till den övriga världen.
      Ja, min käre son, du ser här att den mission som mänsklighetens verkliga kosmiska frälsare eller världsåterlösare har fått sig tilldelad av mig, inte är någon dans på rosor. Den skulle omöjligt kunna utföras om inte dessa väsens kärlek var sådan, att de inte ryggar tillbaka för något slag av lidande och död, ifall de därigenom kan befria andra människor från ett mörkt öde. I kraft av denna kärlek är dessa människor ett med mig och kan därför i alla situationer, även under de värsta lidanden, befinna sig i vaket dagsmedveten upplevelse av min andes närvaro och se mitt eviga ljus tindra, stråla och värma i sin egen andes regioner."