2177. Väsendets livsfunktion visar sig således genom att vetande och begär eller önskningar uppstår. Men tillfredsställandet av begär och önskningar kräver manifestation eller skapande av det önskade. Manifestation och skapande kräver kraft. Denna kraft får väsendet, som vi just har sett, organiskt i form av den spänning som uppstår mellan dess tyngd- och känsloenergier. Och väsendets hela medvetandetillstånd, manifestation och livsupplevelse, dess utvecklingstillstånd, dess förhållande till medväsendena, dess egenskaper och talanger, ja, kort sagt hela dess ödestillstånd, beror alltså uteslutande på hur det laborerar med den kraft eller spänning som motsatsförhållandet mellan dess tyngd- och känsloenergier skapar i dess psyke. Detta förhållande kan vara sådant, att väsendet alls inte behärskar den nämnda spänningen, och väsendet blir då en kastboll för sin egen organiska kraft. Denna situation ligger till grund för allt som innefattas i begreppet abnormitet. Men spänningsförhållandet kan även vara sådant, att väsendet fullt ut behärskar denna sin organiska kraft, så att den blir vad den bör vara, nämligen en underordnad förmåga. Denna situation utgör den djupaste grunden för all normalitet.