2187. Till följd av att de levande väsendenas övermedvetanden och jag således var för sig utgör en absolut fast punkt, och tillsammans utgör världsalltets "fasta punkt", blir såväl de enskilda väsendenas fasta punkt som världsalltets fasta punkt, som i sig själv betyder absolut orörlighet och därmed absolut stillhet, helt otillgängliga för forskning på materialistisk väg. De kan inte mätas eller vägas. Då de som nämnts i sig själva är absolut stillhet, kan de omöjligt reagera för någon som helst energi eller påverkan, liksom de av samma skäl är helt ur stånd att själva påverka något. Här har man ingen nytta av mikroskop och elektronmikroskop eller av teleskop, eftersom de nämnda "fasta punkterna" varken är mikroskopiskt små eller gigantiskt stora. På grund av sin totala stillhet, den totala frånvaron av rörelse eller vibration, befinner de sig i ett tillstånd, till vilket det inte finns någon som helst motsvarighet i världsalltet. De utgör "något", vilket såsom ett faktum existerar men evigt är "omanifesterat". Och de utgör just det absolut enda som kan vara omanifesterat, därför att de omöjligt kan vara något annat. Då de i sig själva är total stillhet, utgör de inte någon som helst reaktion som kan inverka på sinnen eller mätinstrument. Då det inte finns någon form av manifestation som i sig själv inte är identisk med rörelse eller vibration, kan alltså manifestation omöjligt vara upphov till sig själv, utan måste alltid ovillkorligen eller orubbligt vara en produkt, genom vilken "något" manifesterar eller tillkännager sig. Detta "något" är således manifestationens upphov. Men när detta "något" är manifestationens upphov, är dess existens i sig själv inte avhängig av manifestationen. Det existerar i sig självt utan den. Tillkännagivandet av denna existens är däremot uteslutande avhängigt av manifestationen. Då manifestation är skapelse, blir vi således också här vittne till att det levande väsendet utgör två orubbliga analyser: "skaparen" och "det skapade". Denna analys motsvarar exakt den förnimmelse eller upplevelse som varje människa har av sig själv. Hon kan inte undgå att förnimma sig själv som upphov till sin manifestation och därmed till sin viljeföring, sitt sätt att vara och till de övriga företeelser som hon skapar. Det område hos de levande väsendena som utgörs av deras jag och övermedvetande, med dettas förgreningar nedåt i deras undermedvetande, ligger således utanför all förnimmelse. Det kan endast erfaras genom kosmiskt inställda sinnen, det vill säga en fullkomlig kombination av intellektualiserad känsla och en – inte bara glimtvis – utan absolut oavbruten eller permanent intuition. Denna form av förnimmande är väsendets absolut enda möjlighet till självupplevelse av sin egen innersta, mellankosmiska, eviga struktur och därmed till självupplevelse av universums "fasta punkt" eller första orsak.