2197. Men till en början förändrar inte denna tankeförmåga människan till det bättre. De djuriska drifter eller instinkter som hittills varit den ledande kraften bakom väsendets mentalitet och sätt att vara kommer ännu i många jordeliv eller inkarnationer att ha herraväldet över väsendets växande tankeförmåga. Och då dessa instinktmässiga automatiska drifter endast befordrar själviskhet eller egoism, vilket är deras uppgift, och utan vilken egenskap djuren eller livsformerna på de lägre stadierna omöjligt skulle kunna hävda sig, får de nu också, som nämnts, huvudinflytandet på den begynnande späda mänskliga tankeförmågan. Därför kan väsendet i början endast använda detta sitt begynnande tänkande i kraft av den själviskhet eller egoism som alltjämt utgör dess självbevarelsedrift. Kunskaper och erfarenheter som det ännu inte har, kan det givetvis inte handla efter. Och så länge dess vetande och tankeförmåga ännu inte är av ett sådant omfång, att det med hjälp därav kan hävda sin tillvaro eller föra den helskinnad genom livets tummel, är väsendet nödsakat att dikteras och ledas av sin djuriska självbevarelsedrifts automatfunktioner. Och så länge den mänskliga mentaliteten inte gjorts fri från de djuriska drifternas automatik, och väsendena därför underhåller egoismen eller själviskheten som högsta dygd, blir även tankeförmågan automatiskt tagen i bruk, till gagn enbart för en ännu längre gående manifestation av dessa djuriska drifter. Men med tankeförmågan börjar en ny förmåga visa sig. Denna förmåga känner vi som "intelligensen". Med den kan väsendet börja bedöma och analysera för att komma underfund med vad som bäst tjänar dess egoistiska tillvaros intressen. Det börjar kunna tänka logiskt, det vill säga börjar kunna organisera planmässigt skapande för att därigenom nå vissa syften. Men då dessa syften under intelligensens begynnelseepok nästan enbart är själviska eller egoistiska, alltså till fördel för väsendet självt utan hänsyn till hur mycket lidande och död det kan kosta andra levande väsen, så börjar väsendet att i sin utveckling mycket snabbt överskrida gränsen för vad som är normal standard för de väsen vi kallar "djur". Det blir jordens djur helt överlägset. Medan det tidigare måste kunna rädda sig och upprätthålla sitt liv med hjälp enbart av kroppsliga lemmar och egenskaper, kan det nu skapa viktiga hjälpmedel för sin manifestation. Det kan skapa vapen, det kan skapa maskiner och apparater för en mängd ändamål. Denna utveckling har fört mänskligheten fram till genialitet i tekniskt och kemiskt skapande. I samma mån som den djuriska självbevarelsedriften eller de egoistiska intressena, trots religionernas bud om kärlek till nästan och fred, alltjämt behärskade människorna, kom deras genialitet i teknik och kemi naturligtvis att manifesteras till gagn för denna självbevarelsedrift. Och människan blev ett geni i att mörda och dräpa, i att förstöra, i att skapa sorger och bekymmer, i att skapa krig och ofred. Det är inte enbart för sina medmänniskor och för djuren som den av djuriska, instinktledda drifter behärskade människan är farlig och olycksbringande. Hon är också, som vi senare ska återkomma till, farlig för mikroväsendena i sin egen organism, vilken hon genom tillfredsställandet av sina onaturligt uppammade begär eller sin njutningslystnad stundom saboterar ända till död och undergång. Denna av den instinktbundna intelligensen ledda människa blev tillvarons största och mest geniala överträdare av själva livets eviga lagar.