2200. Men även om intelligensen således efter hand kom att utvecklas hos djuret och gjorde det till människa, så blev denna "människa" inte någon människa i renodlad form. Den nya förmågan eller det nya medvetandeområdet gav väsendet en utvidgad manifestationsförmåga, men förändrade inte dess grundpsyke, dess djuriska livsprincip. Denna princip är renodlad själviskhet eller egoism, automatiskt buren av väsendets instinktmässiga självbevarelsedrift. Hur skulle väl ett väsen med ett så svagt och outvecklat psyke kunna existera på annat sätt? Hela dess intellektuella kraft är ännu så obetydlig att det därigenom omöjligt kan upprätthålla sin egen tillvaro. Detta blir ett faktum genom den omständigheten att det ännu under en lång period måste ledas med hjälp av sitt automatiska instinktområde. Utan detta område skulle det omöjligt kunna uppfylla de för sin existens absolut nödvändiga betingelserna. Vad det har utöver de automatiska drifterna, alltså sin späda, begynnande intelligens, måste det koncentrera i kontakt med dessa drifter för att över huvud taget kunna hävda sig i en livszon, där dess organism och därmed dess liv eftertraktas av andra väsen och där den starkares rätt är lag. I en sådan tillvaro kan det inte bli tal om att vända den högra kinden till om man blir slagen på den vänstra. Kärlek till nästan utöver den livsbetingande parningsdriften och beskyddet av avkomman kan det naturligtvis inte vara tal om. Djurets moral kan absolut endast vara självisk. Den kan endast utgöra en koncentration av detta enda: att hävda sitt eget och avkommans skydd mot andra väsens livsfarliga förföljelse. Här finns inget val. Livsbetingelsen är här uteslutande, att var och en är sig själv närmast. Varje avvikelse härifrån betyder döden. Här är överträdelsen av det femte budet en absolut livsbetingelse, eftersom kött eller animalisk föda i stor utsträckning är livsbetingande föda. Djuret i fråga har varken intellektuellt eller instinktmässigt någon som helst annan utväg för att kunna leva på det fysiska planet.