2201. Men det slutliga målet för det levande väsendet är inte att det ska förbli köttätare eller att dess fysiska tillvaro ska kosta andra livsformer eller levande väsen livet. Det är därför som latenta mänskliga förmågor ligger nedgömda i dess psyke. Dessa förmågor spirar efter hand upp och ändrar djurets mentalitet. Intelligensen är en sådan mänsklig egenskap. Som vi just berört, har väsendet med hjälp av den utvecklat ett tilläggsområde till sitt psyke eller sin mentalitet. Inom detta nya område kan väsendet alltså i någon mån börja handla dagsmedvetet viljemässigt på fält, där det förut handlade helt instinktivt eller driftmässigt. Men som vi just berört, är grundprincipen i djurets psyke alltså denna, att man måste dräpa för att leva. Detta grundpsyke och åtföljande livsbetingelser upphör inte att gälla för att väsendet börjar få intelligens och föds som människa. Djurets livsbetingelser gäller alltjämt. Väsendena traktar ständigt efter varandras liv och är således i motsvarande grad dödsfiender. De måste därför alltjämt dräpa för att leva. De känner så att säga inte till några andra försvarsmedel, och de måste naturligtvis begagna sig av samma metoder när de själva enligt sina livsbetingelser måste angripa. Då väsendet nu med sin begynnande intelligens kan börja resonera, kan börja skapa medvetet eller manifestera ändamålsenligt, måste denna ändamålsenlighet naturligtvis uteslutande stå i dess själviska intresses tjänst. Det måste bruka sin späda intelligens till att finna ut hur det bäst ska kunna skydda sitt liv mot omgivningens livsfarliga förföljelse. Vad annat skulle det väl kunna bruka sin späda intelligens till? Djuret hyser i sin mentalitet ingen annan medveten tankeinriktning än den som kan härröra från dess själviskhet eller djuriska självbevarelsedrift. Det befinner sig i själva verket ännu överallt i överhängande livsfara, varför det överallt i motsvarande grad måste tänka på hur det ska kunna skydda sig mot denna fara. Och detta var orsaken till att väsendet med hjälp av sin intelligens blev i stånd att skapa vapen eller skyddsmedel, blev virtuos i konsten att dräpa och mörda. Denna utveckling har fortsatt och pågår alltjämt och framträder nu i sin högsta genialitet inom de så kallade moderna kulturmänniskornas område. Vad är de fruktansvärda atomvapnen och alla övriga moderna krigsmaskiner och ödeläggelseapparater annat än överdimensionerade geniala redskap för den djuriska självbevarelsedriften? De moderna kulturmänniskorna av i dag avslöjar således genom sitt bruk av detta sitt geniala mordiska kunnande, antingen det gäller försvar eller angrepp, att de inte gjort sig fria från den djuriska självbevarelsedriften.