Martinus: Livets Bog, del 6, st 2210

2210. Vi ser således här att inte ens kulminationen av det mentala mörkret i form av domedag eller ragnarök utgör något "syndafall" i egentlig mening, utan i stället är en helt följdriktig och naturlig produkt av den speciella sinneskombination eller struktur som väsendena under epoken i fråga är utrustade med. Då väsendenas högre kosmiska sinnesstruktur endast kan förvandlas genom utveckling, och de således inte alls har haft något vaket, medvetet, viljemässigt inflytande på omformningen av denna sin kosmiska struktur eller sinneskombination, ser vi alltså här hur omöjligt det har varit för väsendena att i den nämnda domedagsepoken handla annorlunda än de just gjort. Samtidigt har det då också blivit ett orubbligt faktum, att varken religioner eller straffanstalter förmått ändra på människornas mentalitet eller psyke på ett sådant sätt att domedagsepoken eller det mentala mörkrets kulmination inte hade kunnat äga rum. Den har ägt rum, och den skulle äga rum. Ingen makt har kunnat hindra den från att komma till utlösning, eftersom den är ett oumbärligt led i den gudomliga viljan och världsplanen. Om väsendena inte fick möjlighet att bli ett med mörkret, skulle de aldrig någonsin kunna bli ett med ljuset. Utan kännedom om mörkret, ingen kännedom om ljuset. Ätandet av kunskapens träd eller "syndafallet" är således, som nämnts, en verkligt gudomlig anordning, ett fullföljande av en gudomlig, kärleksfull plan. Utan en manifestation eller ett genomförande av denna plan skulle inget levande väsen någonsin få tillgång till kunskap eller visdom. Och utan kunskap och visdom kan det levande väsendet aldrig någonsin bli människan som "Guds avbild", skapad till att vara lik honom.

Föregående

Nästa