2212. Här menar man kanske att mörkret och lidandena inte behövde manifesteras i en så drastisk form eller ett så drastiskt tillstånd som fallet är. Svaret på detta är, att ju mindre mörkerupplevelsen är, desto mindre är dess förmåga att markera ljuset. Och mörkergraden i den eviga världsordningen är exakt så utmätt, att väsendet med hjälp av den kan uppleva det högsta existerande ljuset i världsalltet. Varje grad av mörker som ligger under den i världsalltet existerande högsta mörkergraden skulle endast kunna ge väsendet motsvarande mindre markering av ljuset i världsalltet. Och denna mindre markering skulle alltså betyda en motsvarande mindre sinnesförmåga för upplevelse av det kosmiska ljuset, livets verkliga ljus. Men mörkret och ljuset i universum är baserat på de eviga lagarna och kan således inte rubbas. De två företeelserna rättar sig inte efter de levande väsendenas önskningar och begär, liksom de heller inte har blivit till genom någon önskan eller något begär. De hör till de kosmiska realiteter som är eviga. De ska därför i all evighet förbli oföränderliga. Och därmed utgör de alltså en garanti för att såväl väsendenas som Gudomens motsvarande livsupplevelseförmåga evigt existerar.