2219. Men den ovannämnda freden är lika lite som kriget en viljeakt. Mänskligheten "vill" i dag mycket gärna ha fred, men den "kan inte" skapa den i dag. Den "vill inte" ha krig, men den "kan inte" undgå kriget. Ser vi inte här sanningen i de gamla orden: "Anden vill, men kroppen är svag"? Med "anden" ska här förstås väsendets högsta psykiska struktur eller den begynnande späda "mänskliga" naturen, som återigen är detsamma som den humana förmågan, vilken vi senare ska återkomma till. Denna förmåga är alltså "villig". Med "kroppen" ska här förstås de djuriska, instinktmässiga anlagen hos människan, som har till uppgift att främja själviskheten eller egoismen. Anlagen är alltså "svaga" och utan någon särskild styrka när det gäller att befordra osjälviskhet eller kärlek till nästan. För det stora flertalet av jordens människor är det därför dessa djuriska anlag som så att säga är helt dominerande i deras psyke och sätt att vara. På dessa två uppsättningar anlag är den icke färdiga människans vilja och sätt att vara baserat. På de "mänskliga" anlagen är förmågan till det humana eller mot nästan kärleksfulla beteendet baserat, och på de "djuriska" anlagen är det egoistiska eller själviska beteendet baserat. Båda dessa slag av anlag är i stånd att skapa vilja i väsendets mentalitet eller medvetande. Dessa två viljor blir då: viljan till humanitet eller kärlek till nästan samt viljan till brutalitet, själviskhet, hat och hämnd. Då den djuriska naturen i människan ännu hos det stora flertalet av jordens människor utgör den helt dominerande och ledande kraften i deras beteende, medan den mänskliga naturen i samma väsen ännu är mycket späd och outvecklad, är det inte så märkligt att viljan till det humana och kärleksfulla inte sällan kommer till korta gentemot viljan till det brutala, själviska och hämndgiriga i väsendet. Och det är i sådana situationer som väsendena i likhet med Paulus måste utbrista: "Det goda som jag vill, det gör jag inte men det onda som jag inte vill, det gör jag." Och så kommer det att förbli så länge de djuriska anlagen hos människan har större manifestationskapacitet än de mänskliga anlagen. Det torde för den utvecklade forskaren vara självklart att denna människans inre fundamentala själsliga natur inte kan förändras genom tortyr eller straff. Även om ett överväldigande flertal av människorna har nått så långt att de har vilja att göra det goda eller uttrycka kärlek till nästan, så blir denna ansats starkt begränsad. Det räcker nämligen inte att man har viljan att manifestera ett fullkomligt kärleksfullt uppträdande. Det fordras också att man har förmågan att manifestera ett sådant sätt att vara. Om man inte har denna förmåga, alltså förmågan att känna kärlek, är det till ingen nytta att man "vill" känna den. Den uppstår inte plötsligt som ett mirakel på grund av en viljeakt. På samma sätt som det inte tjänar någonting till att man "vill" se, om man mist sina ögon, tjänar det heller ingenting till att man "vill" uttrycka kärlek, om man inte äger den förmåga som kärleken manifesteras igenom. Men detta hindrar inte att man utmärkt väl kan ha viljan till kärlek innan man har förmågan att på ett tillfredsställande sätt manifestera den. Viljan kommer således alltid före förmågan. Många primitiva eller mindre utvecklade människor har säkert hyst en önskan att vara lika långt komna i begåvning som genierna, men blir för den skull inte plötsligt genier. Inget som hest högre utvecklingsstadium, ingen begåvning, inget högre moraliskt uppträdande, kan komma till stånd utan att vara baserat på en talang. Men att äga en talang är inte en viljeakt, utan en fråga om utveckling. Det är en fråga om i hur hög grad man har genomgått den utvecklingsepok och det erfarenhetsskapande som utgör talangens förutsättning. Att bli ett geni, är således en fråga om utveckling, antingen det gäller kärlek till nästan eller andra former av fullkomlig skapelse.