2220. Mänsklighetens officiella myndigheter och rättsväsen är i mycket stor utsträckning okunniga på de ovan belysta fälten. De räknar med att en människas framträdande och manifestation enbart är en viljeakt och rättar, som vi redan har berört, sina lagar och straffbestämmelser därefter. De straffar och till och med avrättar människor på grund av företeelser i dessa väsens struktur och beteende som ligger helt utanför väsendenas viljekontroll. Väsendena straffas eller plågas därför att de utlöser handlingar eller beteenden som i själva verket är helt naturliga för de utvecklingsstadier där de befinner sig. Men att "straffa" ett väsen för att det handlar utifrån de förmågor och anlag som är naturliga för det utvecklingsstadium där det befinner sig, kan ju varken vara humanitet, civilisation eller kultur. Kan det vara kultur eller humanitet att straffa ett rovdjur för att det är ett rovdjur och nödvändigtvis måste dräpa andra djur för att kunna existera? Kan man straffa en fisk för att den uppför sig som en fisk? Kan man straffa en stenåldersman för att han inte har en kulturmänniskas beteende? Inte desto mindre är det denna princip som bildar grundvalen för den moderna världskulturen i dag. All världens regeringar och juridiska myndigheter är hemfallna åt den väldiga villfarelsen att "straff" – som principiellt är detsamma som "hämnd" – är en rättfärdig kulturfaktor, medan det i själva verket är ett fruktansvärt mentalitetssabotage. Hur många miljoner och åter miljoner människor har inte genom denna villfarelse drabbats av en onaturlig död i form av direkta och indirekta avrättningar genom ögonblickligt dråp respektive långsam underminering av den fysiska organismen genom straffarbete, inspärrning och isolering? Har man någonsin sett att denna behandling av underutvecklade medborgare har gjort dem till änglar? Har inte även mentaliteten och därmed själen tagit skada? Är det inte ett sabotage mot själslivet att i åratal spärra in unga, kraftiga, sexuellt mogna och därför naturligt sexuellt hungrande människor i fängelser, där de är helt isolerade från naturlig sexuell samvaro med det motsatta könet? Är det så märkligt om denna högspända sexuella hunger emellanåt kan leda de inspärrade till att söka den för dem onaturliga sexuella samvaron med sitt eget kön? Är det inte på det viset att hunger kan bli så stark, att den kan få människor att söka föda i soptunnor och äta sådant som normalt är himmelsvitt skilt från vad de annars betraktar som ätlig föda? Eftersom inget väsen i verkligheten kan dö, även om den fysiska organismen går under, utan kommer att födas på nytt – hur tror man då att dessa tidigare livstidsfångar kommer att framträda i sitt nya jordeliv? Tror man att den eventuella avrättning eller långa inspärrning som dessa väsen drabbades av i sitt föregående liv, har åstadkommit någon överväldigande kärlekstalang gentemot samhället och medborgarna? Tror man att den sexuella isoleringen från det motsatta könet och den eventuella urspårning som den förde med sig i väsendets förra liv, är någon särskilt stor sundhetsmässig tillgång för väsendets sexuella liv i dag? Har det inte i stället inträtt en förvirring i ett sådant väsens sexuella polkonstellation? Det är bland annat sådana situationer som i dag medverkar till det olyckliga tillstånd som visar sig i att väsendena i fråga har fått en tendens att bli förälskade i väsen av sitt eget kön. Sådana och många andra olyckliga tillstånd av sabotage mot väsendenas mentalitet måste med nödvändighet bli följden av en världskultur som är baserad på total okunnighet om väsendenas reinkarnation eller återfödelse i fysisk materia, samt vidare okunnighet om jordmänniskans sexuella polkonstellation, ödesskapande och högre psykiska eller kosmiska struktur.