2224. För att ytterligare understryka ovanstående som faktum eller verklighet bör vi här erinra oss det vi redan vet, nämligen att de levande väsendena alla utan undantag är eviga väsen, trots att de är underkastade ett permanent utbyte av fysiska kroppar eller organismer, den så kallade "reinkarnationen". Alla jordens väsen har därför haft en livsepok före den tidsepok vars början beskrivs i Bibelns skapelseberättelse. Denna skapelseberättelse är inte avsedd att vara en vetenskaplig dokumentation av de stora kosmiska fakta som själva livets struktur utgör för den utvecklade eller invigda iakttagaren. Den är i stället utformad som en förklaring av dessa fakta i form av symboler eller liknelser. Den är given till mänskligheten under dess passage genom ett visst bestämt utvecklingsstadium, och måste därför uttryckas i en form som kunde accepteras eller uppfattas med hjälp av människornas speciella sinneskonstellation på detta utvecklingsstadium. Den sinneskonstellation som dessa människor hade, till vilka skapelseberättelsen gavs, var framför allt en kombination av ett betydande instinktsinne och en helt elementär intelligensförmåga. Hos dessa väsen var den djuriska självbevarelsedriften och därmed själviskheten eller egoismen alltjämt det ledande i deras mentalitet och beteende. Med hjälp av den begynnande intelligensen kunde detta område ytterligare understödjas och forceras. Människorna blev därigenom snabbt djuren överlägsna, och intelligensförmågan skapade en inbördes tävlan eller ett krig mellan människorna om tillgångarna. Den mer intelligente utnyttjade den mindre intelligente. Detta människornas krig mot människorna gav upphov till förfärliga blodsutgjutelser och ohyggliga lidanden, varmed människorna besudlade varandra. Men dessa lidanden och mordiska förhållanden skapade i sin tur en begynnande ny förmåga hos väsendena, nämligen det humana sinnet eller sympatianlagen. Detta sinne eller dessa anlag yttrade sig genom att väsendena emellanåt fick dåligt samvete, när de i alltför hög grad på grund av sin överlägsenhet hade kunnat dräpa och underkuva andra människor, gjort dem till slavar eller trälar, rövat deras gods och ägodelar. Den här rådande Valhallsmoralen, "var och en är sig själv närmast" eller "den starkares rätt", började hos somliga väsen att vackla. De kunde i vissa situationer helt enkelt "inte nännas" att utnyttja sin överlägsenhet, de kunde inte nännas att dräpa, och därigenom kom de i konflikt med den mordiska Valhallsmoralen som påbjöd mord och dråp, vilket ju var vägen till denna blodiga religions paradis. Hos denna religions människor började det vi kallar "samvetskval" att uppstå.