2225. Detta att känna samvetskval när man hade utfört bloddrypande, segerrika handlingar, var alltså en begynnande ny förmåga i dessa väsens psyke. Ju mer denna förmåga utvecklades, desto mer kom väsendena i konflikt med sin religions föreskrivna uppträdande. De började få antipati emot den, eftersom de inte längre kunde tro på dess dråpideal. Denna humana förmåga blev starkare och starkare hos väsendena. De blev alltmer känslosamma. De kunde inte "nännas" att vara så drastiska som deras religion föreskrev. Dessa människor mognade därigenom mer och mer för en religion som just hade de ideal som förbjöd dråp, brutalitet, hat och hämnd och som lovprisade motsatsen. En sådan religion blev för västerlandets del "kristendomen". Här kunde alla den gamla religionens avfällingar få medhåll. Här blev idealet: förlåtelse och åter förlåtelse av sina fiender. Här lärde man att såväl krig som förtryck av andra människor var något ont. Här lärde man att man skulle älska Gud över alla ting och sin nästa som sig själv, och att ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för att rädda andra från döden, från olycka och lidande. Här ser vi alltså början till en stor vändpunkt i mänsklighetens psyke och religiösa inställning, och därmed i dess sätt att vara.