2226. Även om det snart har gått tvåtusen år sedan kristendomen blev uppenbarad, står människorna ännu bara vid sin första späda början när det gäller att praktisera dess ideal. En mycket stor procent av människorna står alltjämt nästan med båda benen kvar i hedendomen eller den gamla Valhallsreligionens domän, naturligtvis inte till namnet men däremot i sitt sätt att bete sig, utan att de dock är medvetna om det. Förutom ett otal småkrig och krig man och man emellan har jorden indränkts i två stora blodbad i form av världskrig. Miljoner människor har plågats i koncentrationsläger, torterats i tortyrkamrar och dräpts i gaskamrar och på krigsskådeplatser, trots att det alltså snart har gått tjugo århundraden sedan kristendomens rena uppenbarelse inträdde i mänsklighetens mentala sfär på jorden. Utvecklingen av det humana sinnet och därmed av kärleken till nästan försiggår inte i blixttempo. Förmågan att förlåta, förmågan att hellre själv vilja lida än att se andra lida, förmågan att sticka sitt svärd i skidan hellre än att föra krig, att hellre själv vilja bära sina bördor än att låta andra bära dem eller kort sagt: att älska Gud och därmed världen över alla ting och sin nästa som sig själv, detta är inte något som kan läras i skolor, universitet eller andra läroanstalter såsom man kan tillägna sig materiella eller fysiska färdigheter. Man kan lära sig räkna och skriva, man kan till en viss grad lära sig teckna, måla och modellera, man kan lära sig språk, man kan likaså till en viss grad tillägna sig färdigheter i musik, och med hjälp av intelligensen lära sig mycket annat inom det mänskliga skaparområdet. Men det verkliga, äkta, humana sinnet, förmågan att älska sin nästa, är inte en fråga om intelligens och kan därför inte läras in. En människa kan således ha en betydande intelligens men nästan ingen kärlek till nästan, liksom hon kan ha en mycket framträdande kärlek till nästan utan att ha någon särskild intelligens. Det humana sinnet eller förmågan att älska sin nästa uppstår inte genom övning på samma sätt som alla de fysiska, tekniska färdigheterna. Den uppstår uteslutande genom en längre utvecklingsprocess på samma sätt som till exempel vår fysiska syn, hörsel, lukt och smak och övriga fundamentala sinnen har uppstått. Dessa sinnen är inte resultat av viljeakter som till exempel människans tekniska färdigheter eller en artists uppövade rutin i någon fysisk-teknisk konstprestation. Sådana prestationer är enbart resultat av medveten övning eller träning, baserad på en permanent viljeakt. Men människans humana sinne eller önskan att hjälpa medväsen som är i nöd, förmågan att, som nämnts, älska Gud över alla ting och sin nästa som sig själv, kan omöjligt uppodlas enbart genom en viljeakt eller över huvud taget genom studium eller träning såsom när det gäller en artistisk prestation, till exempel av det slag som ger sina utövare levebrödet i en cirkus eller gör dem till experter i materiellt skapande, eller till ingenjörer eller fackmän på vissa industriella produktionsområden. Man kan alltså inte genom något studium, någon viljeakt eller träning, bli ingenjör eller expert i verklig kärlek till nästan. Förmågan att älska sin nästa växer automatiskt inom varje människa, helt utanför hennes viljekontroll. Den är liksom de övriga sinnesförmågorna en kosmisk-kemisk produkt, som automatiskt utvecklas ur väsendets ödesupplevelser. Det är upplevelserna av lidande som bildar grundvalen för tillblivelse och utveckling av förmågan att hysa kärlek till nästan.