2228. Som vi redan vet, är utveckling detsamma som skapande av erfarenhet. Den outvecklade människan kolliderar ständigt med de av samhällets och naturens lagar som hon ännu inte känner till och därför inte kan leva efter. Därigenom uppstår lidandet eller det så kallade olyckliga ödet. Detta öde av lidande är det absolut enda som kan ändra väsendets plats på utvecklingsstegen. Erfarenheterna av lidande hopar sig i väsendets medvetande. Dessa kan till en början göra väsendet bittert mot Gud och människorna, eftersom det inte förstår meningen eller den gudomliga kärleksplan som ligger dold i dess öde. Men även om väsendets organism ska dö, så dör inte dess själ eller psyke, och de här uppsamlade minnena utplånas inte. Men som vi senare ska se, övergår lidandeminnena, vilka är bilder eller kopior av upplevelserna, som mellankosmiska elektriska impulser till ett speciellt batteriorgan i ödeselementet, för att därifrån i det kommande nya jordelivet kunna återgå till väsendets fysiska dagsmedvetande och åstadkomma sin verkan. Denna verkan upplevs eller uppfattas dock inte av väsendet som minnen. En sådan förmåga är förbehållen ett senare utvecklingsstadium i det stora spiralkretsloppet. Däremot blir dessa minnesimpulser i väsendets nya liv överförda till väsendets fysiska dagsmedvetande som en förmåga att i förekommande fall mentalt eller själsligt uppleva andra levande väsens lidande. Denna förmågas kapacitet eller styrka är alltså beroende av hur pass stort område av lidandeminnen som man samlat i sitt ödeselement i tidigare liv. Denna förmåga att själsligt förnimma andra levande väsens lidande känner vi under beteckningen "förmågan till medlidande", som i verkligheten är detsamma som förmågan att älska sin nästa.