2237. Enligt karma- eller ödeslagen kan inget som helst angrepp på något väsen förekomma utan att vara en återgäldning av ett föregående angrepp från samma väsen emot omgivningen. Som vi sedan länge känner till, är varje väsen sitt eget ödes absoluta, första orsak. Här torde man alltså förstå hur onyttig och dåraktig varje krigshandling med dråp och tortyr ovillkorligen måste vara, även om den yttrar sig som "försvar". Även om denna handling för ögonblicket tycks vara ett försvar eller ett medel till räddning från en fiendes så kallade "angrepp", så blir den ofrånkomligen förr eller senare orsak till en ny ödesvåg och kommer tillbaka till sitt upphov som en återgäldning. Men detta förstår människorna inte så länge de är analfabeter inför livets största faktor: reinkarnationen eller det levande väsendets eviga liv. Så länge de bara ser sitt eviga liv i en så begränsad och mikroskopisk del av detta sitt eviga livs gigantiska horisont som deras fysiska liv utgör, så måste de leva kvar i den nästan orubbliga övertron att de kan säkerställa sitt eget liv genom att mörda andra, att de kan främja sin egen lycka genom att göra andra olyckliga, och att de själva kan uppleva den verkliga freden och friheten genom att hålla andra kvar i ofred och förtryck eller tvång. De förstår inte att ingen i verkligheten kan dräpa och att ingenting kan dräpas. De tror att de utrotar sina fiender genom att slå ihjäl dem. De förstår inte att det levande väsendet tack vare sin animaliska organism är beskyddat mot en verklig och absolut död. De förstår inte att denna organism är en skyddsdräkt omkring det verkligt levande väsendet, som i sig självt utgör en rent psykisk, det vill säga elektrisk, struktur av en sådan speciell beskaffenhet, att den är immun mot alla anslag som kan utlösas mot den av andra levande väsen. Dessa kan förstöra den fysiska kroppen eller animaliska organismen, men den i organismen framträdande själen, anden och jaget, som utgör det verkligt levande väsendet, går segerrikt ur varje anslag som kan riktas mot det från det fysiska planet. Ett sådant anslag kan i värsta fall endast förstöra dess animaliska eller fysiska organism. Men en sådan organism tillhör de skapade tingens område. Och det är då bara en tidsfråga innan väsendet åter kan födas i en ny, skapad, fysisk organism och framträda fullt manifestationsdugligt på det fysiska eller materiella tillvaroplanet. Då dess mördare också lever i evighet och likaså ska födas på det fysiska planet efter varje så kallad "död", kommer de två motståndarna eller motparterna att åter stå inför varandra, eftersom situationen eller kriget dem emellan inte kan ha avgjorts i och med att den ena parten har mördat den andra i deras tidigare jordeliv. Två sådana parter fortsätter att vara ödesbundna till varandra så länge de inte har förlåtit varandra och därmed skapat en verklig fred och förståelse mellan sig. På så vis är ödets lagar oundvikliga för såväl nationer, folk och folkslag som för de enskilda individerna inbördes. Vi ser här hur dåraktigt det är att inte följa de visas ord eller Kristi bergspredikan om att vända den högra kinden till, om man blir slagen på den vänstra, vilket innebär att göra allt för att skapa fred med hjälp av fred och förståelse, och inte med hjälp av krig, dråp, tortyr och förtryck eller återgäldning av ont med ont. Varje återgäldning av fiendskap med fiendskap eller krig med krig är en handling som omöjligt kan skapa fred. Tvärtom kommer den oundvikligen att förlänga fiendskapen eller kriget.