2238. Så länge människorna har den inställningen till livet att de bekämpar varje obehaglig handling från sin omgivnings och sina medväsens sida med motsvarande obehagliga handling, och således lever efter mönstret "öga för öga, tand för tand", så lever de i kamp med en "fiende" som är oövervinnelig, eftersom denna "fiende" har en mångfald av kroppar. Och för var och en av de kroppar man slår ihjäl växer oundvikligen en ny fram, och "fienden" förblir lika obesegrad. Denna "fiende" är nämligen själva Gudomen. Och kropparna är alla existerande levande väsens fysiska organismer. Dessa levande väsen är ju Guds livsorgan. Det är genom dem han skapar och upprätthåller universum eller världsalltet. De hör till Guds kropp eller organism. Som vi redan vet, är dessa väsen odödliga, eftersom det ju bara är deras fysiska organism som kan slås ihjäl, medan deras själ, ande och jag utgör "det levande" och därmed det odödliga och okränkbara i dem. – Hur skulle man för övrigt kunna dräpa "det levande"? "Det levande" kan ju endast vara "levande". "Det levande" är "skaparen". Då allt "det skapade" endast kan existera i kraft av "det levande", är det "det levande" som är "det skapades" herre och inte tvärtom. Därför måste "det levande" alltid vara "det levande", liksom "det skapade" alltid måste vara "det skapade". "Det skapade" kan omöjligt bli "det levande", liksom "det levande", alltså "skaparen", omöjligt kan bli "det skapade". Det är därmed till sin natur odödligt, helt bortsett från alla de övriga belysta företeelserna som gör väsendets odödlighet till ett faktum för den utvecklade forskaren. Det stora problemet i världssituationen i dag är denna mänsklighetens stora övertro på att krig kan avskaffas med krig och att mord och dråp kan avskaffas med mord och dråp. Människorna förstår inte att det är Gud de kämpar emot, och att det är Guds liv de försöker dräpa i sina försvarssträvanden och med sina geniala mordvapen eller sin krigsmateriel. De har nu i årtusenden, ja, så länge de över huvud taget har existerat som människor på jorden, kämpat mot Gud. De har avrättat, torterat, förföljt och förtryckt andra väsen som de uppfattat som sina fiender, och trott sig kunna bli kvitt dem genom att dräpa eller mörda dem. Och de tror alltjämt, snart tjugo århundraden efter kristendomens uppenbarande här på jorden, att de genom att slavbinda eller utrota motståndarna kan skapa fred i världen. De förstår inte att de kan avrätta och förtrycka, att de kan utplåna städer och människosamhällen med sina atomvapen eller djävulsmanifestationer hur mycket och hur ofta som helst utan att på detta sätt någonsin vinna en enda verklig seger över sina motståndare. De förstår inte att Gud – och därmed de levande väsendenas kosmiska struktur, själ, ande och jag – är osårbar, odödlig och oövervinnelig. Generation efter generation av de i kriget dräpta eller mördade väsendena, och likaså de vid andra tillfällen genom fiendskap avlivade väsendena, föds åter och åter på det fysiska planet likaväl som deras mördare och förföljare. På så vis kommer både förföljare och förföljda att ständigt leva sida vid sida på det materiella planet så länge fiendskapen dem emellan ännu inte är upplöst till följd av förlåtelse, vänskap eller kärlek och en absolut fred mellan dem därmed har uppstått på frivillig grund, inte i kraft av övermakt, förtryck och hot. Att man mördat en fiende, betyder således inte att man därmed gjort sig fri från honom. Helt bortsett från den risk för juridiskt straff och avrättning i sitt nuvarande liv som man genom mordet utsatt sig för, har man nu också skapat sig den karman, att man måste möta denna fiende i sitt nästa fysiska jordeliv och där på nytt bli invecklad i samma fiendskap och eventuellt själv bli mördad. Som man sår, får man skörda. Alla manifestationer eller handlingar vänder förr eller senare tillbaka till sitt upphov och utlöser återgäldningen. Och denna situation kommer ens öde fortsätta att utlösa, tills man inte längre kan låta sig förnärmas och inte längre kan hata eller hämnas, utan åter och åter förlåter sina fiender.