2240. Vi har nu sett den hopplösa kamp som människorna befinner sig i för att uppnå den så kallade "bestående freden". Vi har sett hur de i sin villfarelse gör kampen värre och värre, samtidigt som de på andra områden genomgår en betydande utveckling i mänsklig riktning, i teknik och materialistisk vetenskap. Men på inget annat område kan de ännu uppvisa så stor kapacitet som när det gäller att mörda, lemlästa och förtrycka människor, helt bortsett från de miljontals dråp de begår mot djuren. Människorna har alltså nått genialitet i att kunna dräpa. De har nått själva kulminationen och kan nu inte komma högre. Liksom träden inte växer in i himlen, kan inte heller människornas dråpkapacitet växa in i himlen. Det finns en gräns satt för människornas utveckling av såväl det onda som det goda. Det är denna gräns vi kallar "kulminationen". Kulmination åter är detsamma som balans i framträdandet. Liksom bäckar, åar och floder söker sig mot de lägsta ställena eller terrängerna och sedan inte kan sjunka längre ned, och därför här finner sin balans i form av havet, så stannar även varje utveckling av förmågan på ett balansstadium. Och detta balansstadium är alltså förmågans kulmination eller slutfacit i utvecklingen. Här har den nått upp till att inom sitt fält kunna prestera det allra högsta framträdande som detta levande väsens organism och psyke över huvud taget är byggda till att kräva och kunna bära. När förmågan nått detta stadium, är den alltså i sitt högsta framträdande, och dess upphov är i kraft härav ett geni på fältet i fråga.