2241. Som vi också redan känner till, kan ingen rörelse gå i rät linje. En verkligt rät linje är därmed en omöjlighet i universum. Alla rörelser går i kretslopp. Och därför måste varje linje, om den tillåts fortsätta, forma en cirkelbana och söka sig mot sin utgångspunkt och där förena sig med sig själv. Det är på grund av denna lag som de levande väsendenas ödesskapande betingar att varje väsen är sitt eget ödes absoluta herre. Allt man möter av ont eller gott öde är således skörden av ens egna tidigare handlingar. Och om det levande väsendet inte vore ett evigt väsen, och alltså inte hade haft en tillvaro före sitt nuvarande jordiska liv, skulle det alltså aldrig någonsin ha kunnat få ett öde, för det skulle då omöjligt ha kunnat så eller skapa de orsaker som detta öde är ett resultat av. Men då ödet är detsamma som livsupplevelsen, skulle denna upplevelse för ett väsen således aldrig någonsin kunna äga rum, eftersom varje livsupplevelse i dag endast kan existera till följd av verkningar av en föregående livsupplevelse. Om väsendena inte hade haft ett sådant föregående liv eller livsupplevelsetillstånd, skulle universum ha varit en evig död. Ett evigt "intet" skulle råda i det område som i dag fyller universum med livsupplevelse för de levande väsendena. Att tro att de levande väsendenas öde kan skapas av andra väsen än dem själva, är just den hopplösa villfarelse som får människorna att hata varandra i situationer där ödet är olycka och lidande. Människan tror att det är den eller den människan som är skuld till hennes öde eller olycka, därför att det ibland kan se så ut. Samma förhållande gäller nationer eller stater. Även här finns det fall då dessa tror sig vara oskyldigt förföljda av andra stater som de eventuellt befinner sig i krig med.