2243. Dessa vanliga situationer i jordmänniskornas liv är alltså totalt omöjliga att förknippa med någon som helst gudomlig rättvisa eller kärlek, så länge man inte har förmåga att förstå väsendenas odödlighet, reinkarnation och ödeslag. Det är här som man tills vidare måste ge sig till tåls med att "Guds vägar är outrannsakliga". Men redan detta svar på väsendenas spörsmål om rättvisa visar att man i själva verket hoppas och tror på att det måste finnas en rättvisa bakom denna yttre, skenbara skriande orättvisa, även om den är dold och därmed outrannsaklig. Om man inte trodde på detta, skulle det inte alls finnas någon grund för uppfattningen att det på det hela taget existerade några vägar som är gudomliga, men som bara inte kan rannsakas. Varför har man då denna tro? Är det inte just för att det i väsendena existerar en medfödd instinktmässig förnimmelse av eller en tro på att det finns en rättvisa? Svaret på detta stora spörsmål om rättvisan i väsendenas olika öden är alltså otillgängligt, outrannsakligt eller ouppnåeligt, om man inte förstår väsendenas reinkarnation och odödlighet. Om alla levande väsen endast har existerat i sitt nuvarande fysiska liv, hur kan det då finnas sådana enorma olikheter i deras psyken och öden? Om det endast existerar ett enda jordeliv för varje levande väsen, varför ska då detta enda liv vara en kulmination av lidande för somliga väsen och ett överflöd av välbefinnande för andra väsen? Hur kan det finnas någon rättvisa i ett sådant förhållande? Om dessa väsen aldrig har existerat före sitt nuvarande fysiska liv, skulle denna ödessituation utgöra den mest fruktansvärda sadism, den mest djävulska situation som över huvud taget kan finnas till. Vad kan vara värre än detta, att ett litet barn som aldrig tidigare har existerat och därför aldrig kan ha begått någon enda synd, föds till världen för att få ett liv i de svåraste lidanden och plågor alltifrån födelsen och fram till graven, och således inte ett enda ögonblick får möjlighet att uppleva eller förnimma ett normalt och sunt fysiskt liv? Och sedan är det dessutom troligt att det efter sitt fysiska liv hamnar i ett evigt helvete. Och vad ska man säga om de människor som föds blinda, döva eller dövstumma? Och de många andra väsen som på olika sätt är födda som invalider och måste leva hela sitt nuvarande liv med en sådan både själslig och kroppslig börda? Det är givet att Guds vägar inte alltid ska förbli outrannsakliga. Människorna har ju också genom Kristus fått löftet om "hjälparen, den heliga anden": "... och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande. … Världen kan inte ta emot den, eftersom världen inte ser den och inte känner den. Men ni känner den, eftersom den är kvar hos er och kommer att vara i er. Men Hjälparen, den heliga anden, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er." – Men vad är då denna "hjälparen, den heliga anden" som ska lära människorna allt som de hittills inte förstått, alltså "Guds outrannsakliga vägar"? Det framgår tydligt av Jesu uttalande att det inte är en person som Fadern ska sända till människorna, utan en "helig ande". Eftersom ande är medvetande, blir "helig ande" detsamma som "heligt medvetande". Då medvetande återigen är detsamma som "tankar och vetande", blir "heligt medvetande" detsamma som "heliga tankar och heligt vetande". Men heliga tankar och heligt vetande kan endast existera som identiskt med den absoluta sanningen om själva Gudomen, universum och de levande väsendena. Och en sådan sanningsuppenbarelse eller manifestation kan inte vara något annat än den absoluta andliga vetenskapen. Utan denna andliga vetenskap vore en fredens världskultur en omöjlighet. Utan den måste alltså Guds vägar förbli outrannsakliga. Och Guds allvetande, allsmäktighet och allkärlek såsom grundval för en evig, orubblig och allomfattande rättvisa i världsalltet skulle förbli en olöslig gåta för den humana, men ännu inte färdiga kulturmänniskan.