2246. Här kan vi åter erinra om att de stora dogmer som i dag bär dessa instinktbetonade men religiöst ointellektuella människors livsfundament, är helt ohållbara i sin ointellektuella dogmatiska form, ifall väsendena frånkänns reinkarnationen eller den eviga existensen, alltså en existens, i vilken de har en redan upplevd utvecklingsepok före sitt nuvarande jordeliv, liksom de i sitt nuvarande liv omedvetet förbereder en fortsättning av detta till nästa liv. Vi ska här ge ett enda exempel, nämligen i fråga om den stora huvuddogm som all religion till sist måste vila på. Det är den dogm som vi känner det mycket viktigt att gång på gång belysa för det väsen som börjar vara otillfreds med den, varför väsendets religiösa tro håller på att falla sönder, utan att för den skull tron på en gudom eller en högre intellektuell makt bakom hela universum helt dras med i fallet. Denna dogm handlar nämligen om den stora medvetandekulmination som Gudomen just representerar och måste representera i kraft av den absoluta verklighet som uppenbarar sig för den till "Guds avbild" färdigskapade människan. Dogmen säger att Gud är allsmäktig, allvis och allkärleksfull. Tar vi nu ett exempel från det dagliga livet, ser vi att andra dogmer kolliderar med den, eftersom de uttrycker uppfattningen att de allra flesta människor blir förtappade. De är dömda att hamna i helvetet, där det är evig "gråt och tandagnisslan". Enligt dessa dogmer är det däremot endast en mycket liten skara som lyckas bli frälst, komma till himmelriket och bli till "Guds avbild". Hur ska denna uppdelning av mänskligheten i två grupper – en liten grupp som blir frälst och en gigantisk grupp som hamnar i en evig pina – för en tvivlare kunna bekräfta Guds allmakt, hans visdom och hans allkärlek? För en människa med begynnande intellektuell utveckling blir Gudomen genom dogmen om helvetet och den eviga förtappelsen berövad sina tre stora allsmäktiga medvetandeegenskaper.