2248. Att det blivit på detta sätt, beror, som tidigare nämnts, i realiteten inte på någon ond vilja hos dessa från religionerna avfallna väsen, utan på att de inte längre har något fotfäste när det gäller deras förhållande till Gud. Gud har förvandlat dessa väsen genom att via utvecklingen ge dem ett starkt intellektuellt sinne. Detta sinne sätter väsendena i stånd att tänka logiskt. Men samtidigt med denna utveckling har Gudomen, genom dessa väsens lidanden och smärta i många tidigare liv, gett dem en ny förmåga, nämligen det humana sinnet eller förmågan att älska sin nästa. Det är denna förmåga som sätter gränsen för vad man kan förmå sig att göra av ont mot sin nästa. Det är denna förmåga som får egoismen eller själviskheten, som är detsamma som "de djuriska anlagen" hos människan, att degenerera. Den intellektuella kärleken till nästan åter är detsamma som "det mänskliga" hos människan eller det som Kristus kallar "himmelriket". Det är således utvecklingen av dessa två förmågor som efter hand avfolkar dogmreligionerna, i och med att människorna med hjälp av dessa förmågor har vuxit förbi den humana standard som religionerna representerar och den bild av Gud som dessa skapat och varit en uttolkning av. Och det är givet att en bild av Gud eller en gudsuppfattning, som på vissa områden ligger under den humanitet eller kärlek som människorna själva har utvecklats till att känna och manifestera i sitt uppträdande, inte längre kan utgöra något verkligt livsfundament för dem. Hur kan då dessa väsen vara mer humana eller kärleksfulla än Gudomen själv? Ja, låt oss undersöka saken.