2249. Vi har lärt oss att Gud skapade människan. I enlighet härmed utgör alltså människan ett "skapat" ting. Men om människan utgör något som är "skapat" av Gud, måste ansvaret för om denna skapelse är fullkomlig eller ofullkomlig, om den är ond eller god, vila på dess skapare, alltså på Gud. Vidare har vi lärt oss att endast en mycket liten del av mänskligheten kommer till ljuset, medan en mycket stor del av den kommer till helvetet, där den pinas i en evig eld eller ett lidande som aldrig någonsin kan upphöra. Vad är ändamålet med att skapa en mångfald av människor för en evig pina? Ett lidande som aldrig någonsin kan upphöra, kan absolut inte ha något ändamål. Om väsendena genom denna pina kunde bli till fullkomliga människor och därigenom åter bli fria, komma till ljuset, vore det en mening med lidandet. Men så heter det inte. Pinan är evig och kan därför aldrig upphöra. Likaså har vi lärt oss att en människa som dör utan att ha blivit döpt, antingen det är ett nyfött barn eller en vuxen människa, går raka vägen in i förtappelsen, alltså rakt in i helvetets pina. Vilken människa skulle vilja utsätta ett litet nyfött barn för ett så grymt öde eller straff för en situation som det självt inte är skuld till? Och hur kan ett "evigt" straff vara rättvist för en "timlig" företeelse? Hur kan ett obegränsat straff vara rättvist för en begränsad lagöverträdelse? Om en evig pina verkligen kunde användas som straff, skulle det betyda en orättfärdighet av så stora dimensioner att den omöjligt skulle kunna övertrumfas, vilket slags förbrytelse det än vore fråga om. Förhållandet mellan brott och straff skulle i ett sådant fall, bildligt talat, vara som förhållandet mellan ett sandkorn och hela det övriga universum. Så litet framstår varje brott som kan begås, av vilket slag det än må vara, i förhållande till ett oändligt eller evigt straff. Hur kan en förseelse eller förbrytelse bemötas med ett så gigantiskt straff? Denna vedergällning är så kolossal eller gigantisk, att den inte kan utlösas utan att vara en verklig förbrytelse, helt bortsett från att den absolut inte kan ha något logiskt eller humant ändamål, eftersom den är evig. Då den aldrig upphör, kan inget väsen efteråt komma att framträda som en genom straffet förbättrad människa. Därmed framhäver vedergällningen sig själv som en förbrytelse. Den har absolut ingen annan uppgift än att vara en ändlös djävulsk plåga eller ett lidande för väsendena i fråga. Kan en förbrytelse vara större och mer djävulsk? Kan Gudomen vara upphovet till en sådan förbrytelse? Hur kan han i så fall vara fundamentet för all humanitet och kärlek? Tror någon att det var en sådan gudom som var fundamentet för Kristi mentalitet? Tror någon att ett sådant väsen kunde inspirera honom till hans allt överstrålande, odödliga bergspredikan? Står man inte här inför en urspårning från den verkliga gudomliga sanningen om Gudomen och livet? Var är denna gudoms allvisdom och allkärlek? När denna gudom, såsom det förkunnas, "skapar" människan, måste han i förväg vid varje sådan påbörjad skapelse av en människa veta, om hon kommer till himlen eller till helvetet. Och när Gudomen vet det, varför avbryter han inte skapandet av de människor som ska sluta i helvetet eller den eviga pinan? Om han inte i förväg vet att de ska sluta i helvetet, är han inte allvetande. Om han vet att de ska sluta i helvetet, men inte önskar stoppa denna totalt meningslösa skapelse av väsendet i fråga, vilket vore det absolut mest kärleksfulla, är han inte allkärleksfull. Detta framhävs ytterligare genom att en pina eller ett lidande som en människa aldrig i evighet kan befrias ifrån, inte alls kan tjäna något ändamål. Om Gudomen inte kan befria de av honom skapade väsendena från denna meningslösa eviga pina, är han inte allsmäktig. Är det inte här tydligt för varje intellektuell och från religiös suggestion befriad människa, att denna gudsuppfattning eller denna gudsbild är en urspårning från den sanna verkligheten?