2252. Vi ser därför att Kristi ord om "hjälparen, den heliga anden" är en förutsägelse om en ändring i människornas förhållande till Gud och därmed en ändring i deras utveckling hän mot den gudomliga bestämmelsen att bli ett med Gud, att bli ett med sin nästa, varigenom hela jordens mänsklighet blir till en hjord med en herde, blir ett folk, ett rike. Denna nya utvecklingsriktning är: forskning, iakttagelse, självupplevelse av Guds eget väsen, Guds allmakt och allkärlek, som för den som kan se uppenbaras överallt i naturen, i de levande väsendena, i djuren, växterna, mineralerna, elementen, ja, i allt som över huvud taget finns av ande, livsupplevelse, skapelse, rörelse, ämne och materia. Här ska man komma till den verkliga insikten i den eviga sanningen om livet och Gudomen. Här är det humaniteten och intellektualiteten, kombinerade i självständigt tänkande och sätt att vara, som ska bli det ledande i människornas gudsförhållande, i motsats till det ledande i dogmreligionernas väg till Gud som så att säga endast var auktoritetsledd instinkt, i och med att intellektualiteten, och särskilt den humana förmågan, där bara existerade i sin första späda och nästan omärkliga början och därför hade föga bärande kraft. Utifrån detta primitiva kärleksstadium har människorna alltså sökt förklara Guds medvetande och väsen för sig. Och förklaringen blev alltså en gudsbild skapad till människornas egen avbild, skapad efter de företeelser, det beteende, det sinnelag som härskar i människornas sätt att vara och som grundar sig på deras ofärdiga stadium i skapelsen av deras livsform som "Guds avbild". Men Gud är inte underställd en skapelse eller ett fullkomnande och kan därför inte befinna sig på något ofärdigt stadium i något som helst slag av skapelse. Gud måste vid varje tid i all evighet i sin livsform och i sitt väsen vara den högsta existerande, vara själva kulminationen av fullkomlighet, det vill säga intellektualitet och humanitet, som tillsammans i total harmoni är detsamma som allkärlek. Och det är denna allkärleksfulla bild av Gud som människorna efter hand genom sina utvecklade intellektuella och humana förmågor kommer att uppleva som realistiska fakta, som andlig vetenskap. Genom upplevelsen av dessa fakta eller den verkliga andliga vetenskapen måste människorna ofrånkomligen ändra sina synpunkter. De primitiva fantasi- och dogmuppfattningarna förkastas till förmån för upplevelsen av fakta och verklighet. Och ju mer den humanintellektuella förmågan utvecklas, desto mer blir väsendena knutna till forskning eller iakttagelse av själva naturen och livet genom självsyn. Och med det vetande som väsendet här tillägnar sig, bringar det sitt liv och sitt sätt att vara alltmer i kontakt med naturens och livets lagar. Då dessa lagar alltså mer och mer blir rättesnöre för människornas sätt att vara, blir det således naturen och livet och därmed Gud som direkt kommer att forma väsendena till sin avbild, till att vara lika honom, i motsats till det tidigare tillståndet, då det var väsendet som formade naturen eller Gud till sin egen avbild. Och med denna förvandlade mentalitet är väsendet direkt på väg till "den stora födelse" eller kosmiska invigning, där det fullbordat ätandet av kunskapens träd och blivit en avbild av Gud.