2255. Djuret är under den ovannämnda epoken alltjämt ett fyrbent, ludet däggdjur, hos vilket det finns begynnande tendenser till en strukturförändring. Från att vara ett fyrbent djur, är det på väg att utvecklas till att bli ett väsen som alltmer får förmågan att förflytta sig från plats till plats med upprätt gång. Därigenom degenererar dess frambens natur som "fötter". De blir mer och mer överflödiga för väsendets förmåga att förflytta sig. Och därigenom blir de frigjorda för en helt annan funktion. De blir till "händer" eller de redskap, med vilka den blivande människan kan utveckla sin fysiska skaparförmåga, den förmåga som efter hand gör henne kolossalt överlägsen djuret, gör henne till elementens betvingare. Denna växande frigörelse av väsendenas framben från gångförmågan och den åtföljande ökade skaparförmågan beror på en förändring i väsendenas kosmiska polstruktur. Hos de längst komna djuren kulminerar den maskulina polen i hankönsväsendena och den feminina polen i honkönsväsendena, medan den feminina polen i hankönsväsendena och den maskulina polen i honkönsväsendena är latenta. Och här har vi således hankönsväsendet och honkönsväsendet i renodlad form. Men efter denna kulmination i de nämnda två formerna av könsväsen börjar den motsatta polen, alltså den feminina polen i hankönsväsendena och den maskulina polen i honkönsväsendena, att utvecklas, medan de ordinära polerna i de två könsformerna stagnerar. Men inte heller detta sker i blixttempo. Denna utvecklingsepok sträcker sig, nästan omärkligt för väsendet självt, över många liv. Men i och med att denna utveckling börjar, degenererar väsendena som hanköns- och honkönsväsen. Även detta sker långsamt. Tendensen till ett nytt väsen börjar därmed uppstå i dessa väsen. Detta nya väsen är början till den jordiska människan. Denna är således inte längre något renodlat hankönsväsen eller honkönsväsen. Men det är först mycket långt fram i utvecklingen som den motsatta polen berör väsendets sexuella förvandling.