Livets Bog, del 6
Djurrikets område är angrepp och försvar, parningsdrift och beskydd av avkomman
2258. Den innersta källa eller kraft som fört människan in i denna situation, där hon varken är djur eller människa, är alltså den motsatta polen i hennes själsliga eller andliga struktur. Den åstadkommer, som vi redan vet, en begynnande gradvis utveckling av förmågor som väsendet redan har i en mer eller mindre latent form under sitt tillstånd som renodlat djur. De förmågorna är känslan och intelligensen. Dessa förmågor bildade ett litet komplement till väsendets instinktområde, som i verkligheten var väsendets fundamentala, reglerande eller styrande medvetandeområde. Huvudparten av djurets dagliga liv och tillstånd leddes alltså automatiskt genom dess betydande instinktförmåga och tyngdförmåga. Med tyngdförmågan ska vi här förstå väsendets kampförmåga, med vilken det kunde övermanna och dräpa de djur som skulle tjäna det som föda och även kunde försvara sig och sin avkomma mot fientligt inställda medväsen. Då livsbetingelsen i djurriket är baserad på principen "var och en är sig själv närmast", var djurets medvetandestruktur alltså inte särskilt byggd för att kunna manifestera kärlek till nästan. Här, där det i stor utsträckning var ett livsvillkor för väsendena att få leva av andra väsens organismer, måste kampförmågan bli en fundamental livsbetingelse, alltså förmågan att övermanna och dräpa de djur som de absolut måste ha till föda, samt förmågan att försvara sig mot väsen, av vilka man själv var eftertraktad som livsviktig näring. Det renodlade djurriket är alltså en värld, vars dagliga liv endast rymmer angrepp, försvar, parningsdrift och beskydd av avkomman. Detta djuriska livstillstånd befordras, som nämnts, automatiskt av instinkt- och tyngdförmågan. Med hjälp av sin mindre betydande eller latenta känsla och intelligens har djuret ett litet område av vaket dagsmedvetande, genom vilket det kan orientera sig, och där de livsviktiga automatiska instinktimpulserna kan förena sig med dess latenta känsla och intelligens och därigenom forma dess viljeföring och manifestation. Denna manifestation utgör alltså djurets renodlade livstillstånd. Och det är detta livstillstånd som den jordiska människan är i färd med att utvecklas bort ifrån. Denna utveckling har alltså förändrat den jordiska människan från ett renodlat djur till den nu framträdande högsta kulturmänniskan. Och utvecklingen fortsätter orubbligt utan uppehåll till dess att den nuvarande kulturmänniskan blivit helt befriad från de i henne ännu härskande resterna av de djuriska anlagen och hon blivit en renodlad människa, det vill säga uppfyller Guds plan med det levande väsendet: "människan skapad till Guds avbild".