2266. Det är således inte det mänskliga i mänskligheten som är dennas fiende, utan det djuriska i den. Alla ännu inte färdiga människor är i den mänskliga sidan av sin mentalitet absolut vänner. I denna sidas djupaste inre finns en mer eller mindre starkt spirande kärlek till alla andra väsen. Men den blir uppenbar eller synlig först i den takt som väsendet utvecklas och når de mer framskridna kulturstadierna. Denna begynnande späda kärlek är ju omgärdad av eller instängd inom en mycket stark mur i form av väsendets djuriska natur, denna mentala rest från dess utvecklingsepok som renodlat djur. Då denna djuriska natur står på höjden av sin utveckling, medan den mänskliga naturen hos detta väsen är i sin första späda tillblivelse, är det inte så märkligt att den förra dominerar väsendets mentalitet och beteende, så att väsendet mentalt sett mer framträder som djurets avbild än som människans. Ja, på dess primitiva begynnelsestadier som människa framträder till och med dess religiositet och förhållande till Gud eller Försynen som djurets avbild. Detta förhållande består i en tillbedjan och lovprisning av den dräpande principen. Väsendet kan endast i sin egen avbild få en aning om Gud, alltså en gudom som dräper och mördar, hämnas och straffar. Det kan endast se ett sådant beteende som högsta ideal. Det har ännu inte någon aning om att det i sitt djupaste inre i själva verket är vän med alla levande väsen, och att det har utgått ifrån en tidigare ljusepok, där kärleken var det vakna, dagsmedvetna livets fundament. Men denna kärlekens begynnande svaga eld i väsendets inre kan inte ständigt förbli ett av den djuriska naturen inneslutet och dolt ljus. I enlighet med den eviga spiralkretsloppsprincipen och väsendets polprincip eller den högsta eldens princip är den djuriska naturen i väsendets mentalitet och beteende på detta stadium dömd till undergång, medan denna kärlekens lilla svaga låga, den renodlat mänskliga naturen, är bestämd till att växa och utvecklas till ett kärlekens allenarådande strålflöde till glädje och välsignelse för allt som dess upphov kan komma i beröring med. Det är denna utveckling vi bevittnar i varje liten osjälvisk handling, eller varje gång dess upphov förlåter en förseelse. Sådana små sympatiutlösningar är ljusglimtar från väsendets begynnande inre mänskliga natur, vilka fått förmåga att bryta igenom den förstenade vall av djurisk natur som omgärdar detta den begynnande kärlekens källflöde i den människa som ska bli Guds avbild. Ju mindre färdig människan är, desto färre av dessa kärlekens ljusglimtar är hon i stånd att släppa igenom den förstenade vallen eller sitt automatiska djuriska sinnestillstånd, sitt förstenade livsfundament, manifestationsprincipen "är sig själv närmast". – De ännu inte färdiga människorna är således endast i stånd att på det fysiska tillvaroplanet uppleva det riktiga människorikets atmosfär, ljus och glädje genom dessa små ljusglimtar av mänsklig natur, som de kan släppa igenom den förstenade vallen av djurisk mentalitet i sitt inre. De upplever alltså inte människorikets natur i ett permanent tillstånd. De upplever det endast genom dessa ljusglimtar. Emellan dessa ljusglimtar uttrycker de sin djuriska natur. Här kommer således deras hetsighet, hat och vrede, deras oärlighet, intolerans, svartsjuka och missunnsamhet, deras avund och jalusi, deras benägenhet att baktala samt alla slag av urspårning till uttryck. Deras tillvaro på det jordiska, fysiska planet är således en blandning av djurisk och mänsklig mentalitet. Väsendets öde pendlar mellan djuriskt mörker och mänskligt ljus. Då jorden huvudsakligen är befolkad av sådana blandmänniskor, som alltså inte utgör en mänsklighet i renodlad form, är det inte så märkligt att denna mänsklighets öde måste bli till den domedags- eller ragnaröksepok som nu härskar på jorden, och som för länge sedan förutsades av Kristus.