2267. Den ännu inte färdiga människan kan alltså endast uppleva det verkliga människorikets tankearter, sin egen begynnande mänskliga naturs strålflöde i sitt inre, i form av den glädje som skapas av hennes begynnande osjälviska tendenser och de åtföljande verkliga små kärlekshandlingar som hon kan manifestera inför sin nästa. I samma mån som hennes djuriska tendenser eller anlag kommer till uttryck, är hon utestängd från upplevelsen av sitt eget inre mänskliga tillstånd, sin egen inre gudomliga ljuskraft. I situationer där hennes djuriska natur behärskar hennes sinne, till exempel i hatet till andra människor eller i förbittringen över ett eller annat martyrium som hon menar att dessa fört in i hennes liv eller öde, måste hon leva i djurets mörker, leva borta från den ljusets strålvärld som hennes begynnande inre mänskliga tendenser redan satt henne i stånd att uppleva. Och således lever de jordiska människorna i en mängd situationer borta från det mänskliga ljuset, borta från andra väsens sympati och kärlek, enbart för att deras djuriska anlag hindrar deras egna inre, mänskliga tendenser eller anlag att komma på våglängd eller i kontakt med omgivningens eller nästans inre mänskliga ljus eller anlag. Och väsendets liv blir ett domedags- eller ragnaröksöde på det fysiska planet. Men på andra sidan döden, i tillvaron på det andliga planet, i det verkliga människorikets mentala sfär, är det mänskliga befriat från det djuriska hos de icke färdiga människorna. Och därför måste alla människor där ovillkorligen vara vänner, i och med att allt som kan skapa fiendskap, det vill säga den djuriska naturen, således inte kan existera på detta tillvaroplans våglängd. Här är därför kärlekens rike totalt renodlat. Denna upplevelse av kärlekens hemvist får man endast del av i förhållande till hur mycket mänsklig natur man har kunnat utveckla och manifestera i sin fysiska tillvaro. Så länge denna mänskliga natur på det fysiska tillvaroplanet ännu är ofullkomlig, måste väsendet åter födas på detta plan för att få den fullkomnad.