2268. I ett rike eller en sfär där de djuriska anlagen inte existerar, kan man ju omöjligt få kärleksförmågan utvecklad. Man kan på detta plan manifestera eller uttrycka det större eller mindre mått man tillägnat sig på det materiella planet, men att få den utvecklad utöver denna begränsning är omöjligt i kärlekens egen värld. Hur skulle det gå till? Där lidande och smärta, sorg och motgång, bara existerar som ett teoretiskt vetande, en abstrakt företeelse eller fantasi, kan man omöjligt få nya kärleksupplevelser bekräftade av en sådan grad av känsla som fallet är när man befinner sig i sorg, olycka och lidande. Då är kärleken läkedom. I en zon, där livsfundamentet är att alla älskar alla, och där det inte finns sorg eller lidande, kan kärleken endast förnimmas som en salighetsaura, som utlöses automatiskt och utan att människorna vet om det, något lika självklart och oundvikligt som deras oavbrutna andning eller hjärtslag. För att bli vaket dagsmedveten i kärleken måste man därför åter födas i den fysiska världen, där man som verklighet eller realistiskt faktum kan komma i beröring med kärlekens motsats eller kontrast.