2272. De levande väsendena utgör alltså två realiteter: dels de eviga principer som koncentrerar sig i "något som är" och som utgör jaget, dels "det skapade", det materiella, det föränderliga och därmed "det timliga". Medan jaget inte har något som helst inflytande på de eviga principerna och dessa således för evigt måste förbli oföränderliga, har det alltså makt över det skapade, det timliga. Och det är detta dess inflytande på det timliga som utgör dess manifestation eller skapelse, dess yttring av förmågor och därmed livsupplevelsen. Även om denna upplevelse på sätt och vis utgör ett bundet kosmiskt förvandlingstillstånd, en rörelse i form av kretslopp genom olika livssfärer och våglängder, har jaget alltså till en viss grad förmåga och makt att medverka i variationen av sin eviga livsupplevelse. De eviga principerna manifesterar sig i väsendena som begär och längtan, som hunger och mättnad. Därigenom kommer väsendena i sin manifestation och skapelse, alltefter de evigt återkommande begären, den evigt fungerande hunger- och mättnadsprincipen, att sträva mot ljus och mörker och att i det oändliga variera upplevelserna av detta ljus och mörker. Väsendenas livsupplevelse blir därigenom en evigt upprepad vandring genom mörker till ljus och genom ljus till mörker osv. I kraft av denna mentala vandring genom mörker till ljus blir väsendets livsupplevelse i sitt högsta framträdande variationer av kulminerande lycka och välbefinnande, kulminerande salighet i form av allvishetens, allmaktens och allkärlekens aspekter, varigenom väsendet såsom identiskt med Guds avbild kommer att tindra och lysa, värma och smeka. I detta eviga och oändliga vara utlöser således de levande väsendena själva de lokala variationerna i sitt eget öde, vilket åter är detsamma som deras förnimmelse eller upplevelse av olycka och lidande, och som slutligen leder till den högsta upplevelsen av lycka och välbefinnande i salighet, i upplevelsen av Gud såsom identisk med den eviga sanningen eller verkligheten.