2273. Som tidigare berörts, är vägen ut ur människornas nuvarande domedagsepok i sin djupaste analys inte en fråga om kungamakt, diktatur, politik, rättsväsen eller ekonomi. Ja, det är inte ens en fråga om religion eller om världsfrälsare och messiasgestalter, för dessa företeelser är alla utan undantag avsedda att vara källor till gudomlig hjälp för mänsklighetens fysiska och andliga ledning inom ett fält eller en epok i det här nedan nämnda stora kosmiska spiralkretslopp som mänskligheten nu under den starkt forcerade gudlösa, materialistiska utvecklingen är på väg ut ur. Mänskligheten kan inte längre ledas genom auktoritet, trosdogmer, hypoteser, förmodanden eller materialistiska filosofier. Merparten av dess individer kräver fakta överallt, likaväl på det andliga eller kosmiska området som på det fysiska. Detta krav har enbart förorsakats av deras växande intelligens eller förmåga att själva analysera, i förening med en likaså växande förmåga att känna humanitet eller kärlek gentemot sin nästa eller omgivningen. Denna ständigt tilltagande förvandling av de levande väsendena brukar vi kalla "utveckling". Men utveckling i ordets verkliga eller bokstavliga betydelse kan endast äga rum som en följd av en föregående "inveckling". Där det inte finns något som är invecklat, kan det inte finnas något att utveckla. Vi vet redan att alla levande väsens livsupplevelse formar sig som en förvandling från mörker till ljus och från ljus till mörker, och så fortsätter det. När väsendet genomlevt en kulminationsupplevelse i mörker och en motsvarande kulminationsupplevelse i ljus, har det just genomlevt ett sådant avsnitt av denna sin eviga livsupplevelse som vi kallar ett "spiralkretslopp". Av detta spiralkretslopp känner människorna naturligtvis bäst till den del som de för närvarande befinner sig i, nämligen djurriket, som de tillhör i kraft av de "djuriska anlag" som deras mentalitet ännu behärskas av, samt människoriket som de också tillhör, i kraft av de "mänskliga anlag" eller förmågor som de utvecklat sig till att behärska. Den jordiska människan är således, som vi sedan länge är bekanta med, ett övergångsväsen mellan djur och människa. Hon är därmed underställd denna förvandling som vi alltså benämner utveckling, och som avslöjar att väsendena dessförinnan måste ha genomgått en inveckling.